Vissa saker är svårare än andra.

Att gå ner i vikt är jävligt svårt men inte omöjligt. Därför försöker jag.

Mamma säger att jag är envis så kanske kommer jag att lyckas en dag. Kanske kommer jag att lyckas bli några kilo lättare, kanske kommer jag att känna mig nöjd med migsjälv, kanske kommer någon annan att känna sig nöjd med migsjälv.

Jag har alltid varit tjock, ända sedan jag som liten spermie simmade in i morsans ägg, ja iaf så tror jag att det var så... När jag kom ut i den vida världen var jag rund som ett klot och med kinder lika fluffiga som en nyrullad sockervadd. Dåliga gener? Bra gener?

Man kan väl säga såhär, jag fick inte de gener som idag betraktas som eftertraktade. De smala, tunna generna. De generna som gör karlarna står på rad utanför ens dörr.

Istället fick jag dehär runda generna, de som sätter sig på mage, lår och underarmar. De som sätter sig på vågen, skrattar åt en och plussar på ett kilo till på ens redan tjocka kropp.

Huvudsaken är väl att man har gener? Om de sedan är bra eller dåliga ska man väl inte bry sig så värstans mycket om? Eller? Huvudsaken är ju att man är nöjd med sigsjälv och sin kropp?

Frågan är ju då bara hur man som tjockis inte ska bry sig om vad folk säger till en, hur de ser på en och hur man uppfattas?

Det är trots allt ens dagliga liv vi snackar om här.

Man slutar ju inte att vara tjockis när man går till jobbet eller skolan och sedan sväller upp när man kommer hem och sätter sig i soffan och mular in chips och andra godsaker i sin ensamhet.

Är man tjockis så är man tjockis på heltid.

Det har man fått betala för otaliga gånger.

Jag har undrat över om dendär tjocka-barnet-känslan försvinner om man blir smal/are? Eller kommer det liksom alltid att kännas som att man är den tjockaste i församlingen hur lite man än väger? Att det blir som någon sorts anorexikänsla. Att man ser sig i spegeln och bara ser detdär fula mulliga barnet med för korta byxor som petar sig i näsan utan att bry sig?

Jag är rädd för att det är så. Jag kommer nog, inuti, att vara lika tjock som jag alltid varit. Det är liksom en del av min uppväxt, riskakor, godisuppehåll, träning, tårar, missnöje... Och att ständigt veta att man väger några kilon för mkt. Sån är jag och sådan är min uppväxt. Det finns inget jag kan göra åt dåtiden men nutiden, den kan jag förändra. Jag kan åtminstone göra mitt bästa.

Jag gör inte dethär för någon annan än min egens skull. Jag är inte nöjd med min kropp, med hur jag ser ut. Det har jag aldrig varit och kanske kommer jag heller aldrig att bli. Det får vi se, om jag lyckas.

Fy faan va det är svårt att vara heltidstjockis!

Du gräver dig in i mitt huvud som en likmask i en död mans kropp. Smaskar och smakar på allt det ruttna, stinkande, vidriga.

Där sitter du sedan på huk, mätt och hånflinandes åt mig och alla andra, åt allt som inte blev som det skulle.

Ditt fula tryne avslöjar din ålder, du blir aldrig vad du varit.

Den tomma munnen viskar ord som ingen vill höra men lyssnar på ändå. Du är profeten, guden, den allsmäktige. Amen.

Jag vankar rastlös fram och tillbaka utan att veta varthän jag är på väg. Du har förvirrat mig förut. Vänt ut och in på saker som redan var som de skulle.

Dig kan man aldrig lita på. Inte på dig och inte på någon annan av samma sort. Ni är alla likadana!

Jag håller händerna för så att du inte kommer åt. Det gör så ont annars. 

Låt mig bara vara eller älska mig!

Ljuset i ögonen slocknade, vart tog glöden vägen?

Hur överlever vi utan eld?

Du kunde inte skydda mig, jag kunde inte rädda dig. Nu är vi kvitt. Jämvikt, ingen obalans.

Nästa gång försöker jag ensam.

Visste du hur vi blev innan vi var eller skulle vi bli något annat?

Det kanske inte var menat såhär? Eller var det precis såhär det skulle bli?

Hur blev det?

Ta på dumstruten, stjärngossemössan, ett bröst eller vad faan som helst, bara du tar på något. Låt det inte bara vara.

Skillnaderna mellan dig och mig är så små, så ofantligt små. Du är du och jag är jag men ändå finns det ett vi hur vi än är skapade. Ett vi, ett oss, ett ni.

Börjar det kännas nu? Börjar det svida? Jag vill gapskratta men mungiporna lyder mig inte när dina ögon ser in i mina. Ditt straff blev mitt. Min plan blev din.

Kärleksfläcken på golvet blev osynlig. Fanns den ens där? 

Ångrar du dig?