Vissa saker är svårare än andra.

Att gå ner i vikt är jävligt svårt men inte omöjligt. Därför försöker jag.

Mamma säger att jag är envis så kanske kommer jag att lyckas en dag. Kanske kommer jag att lyckas bli några kilo lättare, kanske kommer jag att känna mig nöjd med migsjälv, kanske kommer någon annan att känna sig nöjd med migsjälv.

Jag har alltid varit tjock, ända sedan jag som liten spermie simmade in i morsans ägg, ja iaf så tror jag att det var så... När jag kom ut i den vida världen var jag rund som ett klot och med kinder lika fluffiga som en nyrullad sockervadd. Dåliga gener? Bra gener?

Man kan väl säga såhär, jag fick inte de gener som idag betraktas som eftertraktade. De smala, tunna generna. De generna som gör karlarna står på rad utanför ens dörr.

Istället fick jag dehär runda generna, de som sätter sig på mage, lår och underarmar. De som sätter sig på vågen, skrattar åt en och plussar på ett kilo till på ens redan tjocka kropp.

Huvudsaken är väl att man har gener? Om de sedan är bra eller dåliga ska man väl inte bry sig så värstans mycket om? Eller? Huvudsaken är ju att man är nöjd med sigsjälv och sin kropp?

Frågan är ju då bara hur man som tjockis inte ska bry sig om vad folk säger till en, hur de ser på en och hur man uppfattas?

Det är trots allt ens dagliga liv vi snackar om här.

Man slutar ju inte att vara tjockis när man går till jobbet eller skolan och sedan sväller upp när man kommer hem och sätter sig i soffan och mular in chips och andra godsaker i sin ensamhet.

Är man tjockis så är man tjockis på heltid.

Det har man fått betala för otaliga gånger.

Jag har undrat över om dendär tjocka-barnet-känslan försvinner om man blir smal/are? Eller kommer det liksom alltid att kännas som att man är den tjockaste i församlingen hur lite man än väger? Att det blir som någon sorts anorexikänsla. Att man ser sig i spegeln och bara ser detdär fula mulliga barnet med för korta byxor som petar sig i näsan utan att bry sig?

Jag är rädd för att det är så. Jag kommer nog, inuti, att vara lika tjock som jag alltid varit. Det är liksom en del av min uppväxt, riskakor, godisuppehåll, träning, tårar, missnöje... Och att ständigt veta att man väger några kilon för mkt. Sån är jag och sådan är min uppväxt. Det finns inget jag kan göra åt dåtiden men nutiden, den kan jag förändra. Jag kan åtminstone göra mitt bästa.

Jag gör inte dethär för någon annan än min egens skull. Jag är inte nöjd med min kropp, med hur jag ser ut. Det har jag aldrig varit och kanske kommer jag heller aldrig att bli. Det får vi se, om jag lyckas.

Fy faan va det är svårt att vara heltidstjockis!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...