Oktoberljus där mörkret lyste.

Tog din hand och menade väl.

Ögonen som hoppet hyste.

Trodde du var min akilles häl. 

Hjärtesorgen krampar sig fast.

Håller sig i ett stadigt tag.

Nåt elakt, visset, sjukt och vasst.

En sjukdom som gör dig svag.

Morgonluften så stilla och sval.

Nakna blickar i fönsterglas. 

Vem visste att du var så hal?

Vem kunde ana orden i din öppningsfras? 

Nu har jag gråtit i en timme, hatat mig själv och peppat migsjälv, ringt mamma, gråtit lite till och slängt allt i mitt kylskåp.

Att gå på en kontroll varje år när man skaffar nya P-piller är bra för då får man reda på saker som man visste men ändå inte visste.

Det jag fick ut av mitt möte med den rara barnmorskan som inte ville få mig att gråta var att mid blodtryck är på gränsen till för högt och att mitt BMI är alldeles för högt. BMI:et kunde jag ju ana men blodtrycket? Det blev som en spark i magen, en hård jävla spark och översvämmning i tårkanalerna.

Jag började gråta så fort hon tittade på mig med den allvarliga minen och sade att jag nog inte skulle fortsätta med de pillerna jag åt, för då skulle jag bli som en tickande bomb. 

Herregud, jag är så fet tänkte jag, dethär går inte. Jag kan inte låta migsjälv göra såhär mot mig. Tårarna forsade inne hos barnmorskan och hon sa att det inte var hennes mening att få mig att gråta men det visste jag ju. Det gör bara så ont att höra att man är tjock även om hon inte sade just dem orden. Jag har hört det i hela mitt liv men man vänjer sig tydligen aldrig... 

Jag cyklade hem med ett nytt recept på andra piller och tårar i ögonen. Hur faan ska jag bära mig åt nu? Mat och träning, jag måste få ordning på det. NU! Jag måste äta mera, äta rätt och regelbundet och jag måste träna mycket mer! Nu har jag fått en spark i magen å en i röven. Nu är det upp till mig att  göra något utav det.

Jag kommer att gråta mycket mer men det ska gå, det måste gå, jag vill inte se ut som ett fettomonster!! Det har jag aldrig velat. 

Jag ringde mamma så fort jag tyckte att jag sansat mig men jag bröt ihop såfort hon svarade i telefonen. Jag pratade om allt och berättade om allt och sedan bestämde vi oss för att ta tag i dethär, tillsammans. (Nu kommer tårarna igen)

Imorgon ska jag gå till friskis och svettis och köpa ett gympakort.

Jag ska kolla in viktminskningssidor på nätet, viktkoll eller nåt.

Promenader ska bli vardagsmat.

Maten ska jag försöka göra till min vän. 

Ni kommer nu att få följa med mig på en jävligt svår resa. Denhär bloggen kommer att bli mitt bollplank till migsjälv. Jag kommer att skriva om sånt som är svårt, jättesvårt och som för mig är en plåga.

Jag kommer att klara det! Jag måste!!

Kram på er alla