Jag tycker om solstrålar. Speciellt på bild för det är det enda sättet att se dem på.

Det känns så ensamt!

Så tomt, så tyst...

Tårarna är nära nu igen.

Spärrar in dem där bakom ögonlocket. 

Vad gör jag här?

Jag sitter på mitt trägolv, sjunger sorgsna melodier och önskar att jag vore någon annanstans. 

Önskar att jag befann mig i en varm famn, i någon annans soffa, vid ett bord på en krog, bredvid någon jag tycker väldigt mycket om, mitt i en stor folksamling, en fest, varsomhelst men inte här...

Hemma...

Ordet låter varmt och mysigt men är just nu bara en plåga.

Jag vill så mycket men ikväll kan jag tydligen inte göra något alls. Eller kan kan jag väl men då får jag göra det själv, ensam, utan någon annan... 

Trist, tråkigt, värdelöst...

Guuud vad jag klagar!!!

Jag vet att jag kan göra nåt åt situationen men jag vill inte vara ensam, själv eller utan någon annan. Jag är ensam tillräckligt mycket som det är... Jag vill träffa folk, umgås, vara social. Det kan man inte vara ensam. 

Ensamhetssoicalisering är inget jag pysslar med. 

Får ta å värma en kopp choklad, äta en munk och knäppa på den värdelösa dumburken och se på något värdelöst skitprogram... 

:( 

KOM RÄDDA MIG!