Ibland hittar man rester.

Rester av något som betytt något, rester från något/någon man tyckt mycket om osv...

Imorse hittade jag en rest från något som betydde mycket...

Där i badrumsskåpet stod den. 

Använd. Bortglömd. Gammal. Men ett minne.

Invirad i sin förstora plastpåse som för att skyddas till nästa gång.

Det blir ingen nästa gång.

Den kommer att förbli glömd...

Jag hade inte modet att kasta den ännu men jag ska...

Jag ska bli kvitt dig, dina saker och alla minnen. 

Likaså den gröna gummisnodden som jag fick låna av dig när jag sov hos dig en av de första gångerna...

Den skall slängas.

Jag måste bara ta mig i kragen. 

En stor del av mig och allt av dig försvinner.

Det känns. Det gör ont. Men jag måste.

Du får inte finnas. Du får inte förstöra mer.

Du måste elimineras. Brytas ner. Komposteras.

Kanske borde jag ha byggt en liten trälåda där jag hade kunnat lägga allt i och sedan se det ruttna långsamt?

Kanske hade det kännts lättare då?

Kanske hade det blivit mer tydligt då?

Såren skall läkas, både gamla och nya.

Om det så krävs så skall jag sy ihop dem.

Det spelar ingen roll hur ont det gör för smärtan kan aldrig bli värre än vad den varit.

All smärta som komma skall är inget mot detta.

Det skall jag alltid minnas.

Det är det enda med dig som jag har nytta av.

Tack!