Ljuset gör det varmt och behagligt trots kylan.

Andetagen fryser till is och blir synliga för minsta fiende.

Håll andan, hoppas på det bästa.

Lämna det som varit, håll dig i ditt näste. 

Vänta ut din fiende och slå till när han minst anar det.

Lågan fladdrar, det sönderslagna fönstret ger intet skydd.

Huttrande sitter ni där som blötlagda fån utan egna viljor. 

Ni följer minsta vink, minsta lag och befallning. 

Ni skulle säkert, utifrån sett, framstå som veklingar men det vet ni ingenting om.

Än sålänge, tills solen går upp lever ni i ovisshet, rädda endast för det som varit.

Om ni ändå visste vad som komma skulle...

Då skulle nackhåren resa sig utan förvarning och ögonen tåras. 

Ni skulle ångra alla onda ting ni förorsakat på denna jord.

Ni skulle önska att ni aldrig sett dagens ljus...

Någon öppnar sin trut och blottar det som en gång varit en någorlunda vit tandrad.

Orden som kommer stötvis berättar sägner om liv och död. Om smärta, om kärlek. Om uppoffringar, om straff.

De som sitter runtomkring vrider sina stela händer och gnuggar dem mot varandra samtidigt som öronen ofrivilligt låter sig spetsas för att fånga spänningen i den gamle berätttarens röst.

Det blir mörkare och kallare.

Barnskrik hörs på avstånd, ett nytt liv har sett nattens mörker.

Att sådana späda små varelser har så starka lungor.

Viljan att överleva är större än allt annat.

I bristen på frisk luft är det tillåtet att drömma.

Drömma om en frisk vindpust, det ljuva och det goda.

Sådant som aldrig kommer åter.

Sådant som lämnar efter sig ett så kallat begär.

Ni längtar, alla längtar.

Ni längtar bort från stanken och det ruttnande livet ni befinner er i.

Ni längtar hem till nära och kära, till värme och hopp, till det som en gång var erat.

Allt det är borta nu.

Ni hade er chans men lät den försvinna.

Ni skall alla plågas av det som kallas ånger.

Ett mörkt hånfullt muller en bit ifrån avbryter sagan som nyss berättats.

Ett ljussken följer tätt inpå.

Ilskan är på väg säger den gamle med raspig röst.

Tiden är kommen.

En eld tänds i mitten av folksamlingen.

Röken och den kraftiga värmen får vissa att backa bakåt.

Rädslan som funnits i rummet slukas av lågorna.

Det som blir kvar är mod.

Mod att utföras det som man väntat så länge på.

Mod att rädda det som räddas kan.