Ibland gör verkligheten ont.

Så ont att ögonen fuktas och det bildas tårar.

Det är svårt att förstå ibland, svårt att ta in fakta.

Det är svårt att höra ord som gör ont och att omvandla något dåligt till något bra.

Det är jobbbigt när allt går emot en och man befinner sig på botten.

Där är allt mörkt och värdelösheten sitter tungt på ens axlar.

Ingen hör när man skriker och skulle någon göra det så skulle de ändå inte förstå på vilket språk man skrek.

Ingen kan lyssna så som den som förstår.

Ingan kan förlåta så som den som blivit sviken och ingen kan bära ens bördor så som man själv bär dem.

Aldrig är man ensam, det finns alltid en till och en till och en till som känner likadant eller som en gång befunnit sig på den plats där man själv befinner sig just nu.

Många är de sakerna som fattas i ens liv såhär i början och de må vara svåra att nå men ju mer du sträcker på dig desto närmare kommer du.

Allt det farliga och svåra på vägen fram till det mål du har kommer att stärka dig när du väl insett att du gått förbi dem.

Kanske klarar du inte allt men du kommer med säkerhet att passera och gå vidare.

Sånt känns bra, man växer inombords.

Tillslut har man växt så mycket att man måste plantera ett frö.

Fröet kräver tillsyn och omtanke men växer sig till något stort och vackert och färgglatt som kan glädja inte bara digsjälv utan också andra.

Det är den vackraste och den svåraste gåvan av alla, att gunna ge av sigsjälv till någon annan.

Ta väl hand om ditt frö!!