Där i svalkan, bakom allt det gröna sitter någon eller något.

Du är nästan säker. 

Alla bladen skymmer sikten så du får gissa dig fram. 

Med handryggen till skydd mot solens strålar kisar du in mellan bladen som klänger sig fast likt kramsjuka barn på den stora grinden... 

Ett ljud hörs..

Et skrapande ljud och något som låter som andetag...

Du går lite närmre och kisar ytterligare... 

Ljuden blir starkare..

Nervositeten gör att din hand skakar lätt... 

Sikten är fortfarande skymd.

Du råkar kliva på en kvist.. hjärtat slår ett extra slag men de ljud du nyss hört har tystnat.

Vad är det som gömmer sig där bakom?

Vita stora ögon spärras upp.

Någon eller något närmar sig..

Jag trodde att jag var trygg här.. här i mörkret bakom allt det gröna.

Hur kunde någon upptäcka mig?

Rädslan stiger, andningen ökar.

De långa naglarna skrapar mot stenen, som för att hitta en utväg... 

Vem jagar mig? 

Svalkan har blivit till kyla...

Måste bort, härifrån... 

Du är framme nu..

Kan se ända in i den mörkaste av vrår...

Ingenting...

Du ser ingenting...

Inbillning? 

Nej, det kan inte ha varit så.

Där fanns någon... något...

Spanar, spejar men nej.. ingenting...

Du vänder ryggen till och ser bortåt horisonten...

Snabbt tar jag tag i kanten till nischen uppe i väggen...

Kryper in där och gör mig så liten jag bara kan..

Där är någon.

Där utanför står någon och kikar in med handen för pannan...

Törs inte se mer...

Gömmer ansiktet mellan de håriga armarna och väntar...

Det går en stund...

Kikar upp..

Ser någons rygg...

Har jag kommit undan? 

Långsamt börjar du inse att allt varit inbillning eller kanske en dröm...

Du vänder dig aldrig mer om.

Man skall aldrig vända sig om.

Det som har varit har varit och kommer aldrig åter.

Lika långsamt som solen går ner går du mot det du kallar hem.

Din trygghet. 

Där kan inget skada dig...

Den som en gång stod där utanför är borta sedan länge.

Rädlsan jag kände förde mig bort i en annan värld.

När jag vaknade var jag åter fri. 

Rädlsan var som bortblåst.

Kanske var allt en dröm?

Ljuset har förvandlats till mörker och det är dags för mig att leva.

Sträcker ut mina långa lemmar som är ömma efter den obekväma ställningen.

Tar mig uppåt, så högt jag kan komma...

Här är livet som bäst..

Nu kan jakten börja...