Ljuset gör det varmt och behagligt trots kylan.

Andetagen fryser till is och blir synliga för minsta fiende.

Håll andan, hoppas på det bästa.

Lämna det som varit, håll dig i ditt näste. 

Vänta ut din fiende och slå till när han minst anar det.

Lågan fladdrar, det sönderslagna fönstret ger intet skydd.

Huttrande sitter ni där som blötlagda fån utan egna viljor. 

Ni följer minsta vink, minsta lag och befallning. 

Ni skulle säkert, utifrån sett, framstå som veklingar men det vet ni ingenting om.

Än sålänge, tills solen går upp lever ni i ovisshet, rädda endast för det som varit.

Om ni ändå visste vad som komma skulle...

Då skulle nackhåren resa sig utan förvarning och ögonen tåras. 

Ni skulle ångra alla onda ting ni förorsakat på denna jord.

Ni skulle önska att ni aldrig sett dagens ljus...

Någon öppnar sin trut och blottar det som en gång varit en någorlunda vit tandrad.

Orden som kommer stötvis berättar sägner om liv och död. Om smärta, om kärlek. Om uppoffringar, om straff.

De som sitter runtomkring vrider sina stela händer och gnuggar dem mot varandra samtidigt som öronen ofrivilligt låter sig spetsas för att fånga spänningen i den gamle berätttarens röst.

Det blir mörkare och kallare.

Barnskrik hörs på avstånd, ett nytt liv har sett nattens mörker.

Att sådana späda små varelser har så starka lungor.

Viljan att överleva är större än allt annat.

I bristen på frisk luft är det tillåtet att drömma.

Drömma om en frisk vindpust, det ljuva och det goda.

Sådant som aldrig kommer åter.

Sådant som lämnar efter sig ett så kallat begär.

Ni längtar, alla längtar.

Ni längtar bort från stanken och det ruttnande livet ni befinner er i.

Ni längtar hem till nära och kära, till värme och hopp, till det som en gång var erat.

Allt det är borta nu.

Ni hade er chans men lät den försvinna.

Ni skall alla plågas av det som kallas ånger.

Ett mörkt hånfullt muller en bit ifrån avbryter sagan som nyss berättats.

Ett ljussken följer tätt inpå.

Ilskan är på väg säger den gamle med raspig röst.

Tiden är kommen.

En eld tänds i mitten av folksamlingen.

Röken och den kraftiga värmen får vissa att backa bakåt.

Rädslan som funnits i rummet slukas av lågorna.

Det som blir kvar är mod.

Mod att utföras det som man väntat så länge på.

Mod att rädda det som räddas kan. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...