Direktlänk till inlägg 28 december 2008
För ett tag sedan så fick jag syn på en viss Beonce Knowles på tv. Hon var iklädd en rymd/robot klänning och sjöng låten If I were a boy. Det var första gången jag hörde låten och första gången på evigheter som jag såg människan. Jag blev glatt överraskad. Där stod en gravallvarlig, nästan tårögd ung kvinna och sjöng himmelskt och nästan alldeles rent. Mäkta imponerad blev jag som avskytt allt hon sysslat med tidigare med Destinys child...
Jag har nu spenderat ungefär två dagar med Beyonce Knowels album I am Sasha Fierce.
Två dagar med Destinys child bruttan som man höll på att irritera ihjäl sig på för en del år sedan. Ni minns kanske alla låten survivor... Usch å fy! Jag dör hellre än å hör den låten igen.
Nu har dock min uppfattning om denna människa ändrats en aning. I början på sin solo karriär tyckte jag inte att hon var speciellt mycket att ha heller. Hon släppte någon jobbig låt när hon medverkade i samma film som dendär Austin powers snubben... (Här märker ni hur bra jag är på filmer och skådisar.)
Jag är dessutom allergisk mot Beyonces videor där hon alltid på något vis lyckas dansa på väldigt underliga sätt, i sand och på en parkering bland mycket annat. Hon har en förmåga att skaka sin kropp så att man undrar om det verkligen är dans eller bara någon ny amerikansk konstform...
Det här året har Beyonce gjort något rent och snyggt. Något utan krusiduller och skippat allt överdrivet wailande! Skivomslaget är också det rent och snyggt utan krusiduller. Likaså videon till If I were a boy är snygg. (Det är den enda videon från denna skiva jag sett.) Svart vitt går definitivt hem. I alla fall hos mig...
Låtarna är som ett paket smör. De glider ljuvligt mellan det ena och det andra örat bortsett från ett spår, Radio. Där sticker det till lite i hörselångarna och näsan rynkas.
De som bidragit med text och musik har gjort ett genialiskt jobb. Melodierna fastnar direkt och Beoynce får faktiskt använda den fina rösten hon har. Tonerna är längre och klarare än i något av hennes tidigare album. De är också stundtals väldigt mörka. Det passar henne bra även om jag ibland undrar om hon klarar de partierna live.
Albumet känns nytt och fräscht. Lite som en revansch. Det här är en vuxen del av Beyonce och den tackar jag för. Nu har hon bevisat att hon kan göra något annat än de där hemska popdängorna som ofrivilligt fastnar i huvudet. I den här skivan ryms främst ballader. Ballader om brustna hjärtan, känslor, styrka och förhållanden. Ballader som säkerligen är skräddarsydda för denna stjärna. Överproducerade musikalsnuttar med förinspelad musik. Naturligtvis inga riktiga musiker förutom möjligtvis några gitarrer. Det mesta har säkerligen skötts rent digitalt.
Det skiter jag i den här gången. Jag är så överraskad av denna brutta att jag måste gilla det här. Dessutom är låtarna roliga att sjunga till. Och eftersom jag gillar att sjunga och vräka ur mig ballader så blir plattan ännu bättre. Den får därför fyra av sex M.
Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | |||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
|||
15 |
16 |
17 | 18 | 19 | 20 |
21 |
|||
22 |
23 |
24 | 25 |
26 |
27 | 28 | |||
29 | 30 |
31 |
|||||||
|