Jag märker att jag är uttråkad för jag liksom bara spyr ur mig blogginlägg...

Ni får ursäkta.

Jag hittade kameran liggandes i bokhyllan. Han sade att han var så ledsen för att han inte använts på så länge så jag fick dåligt samvete och knäppte några bilder.

I den här korgen som står i köket finns mitt liv! Eller ja, substanserna som gör att jag kan leva. Annars är det nog mest Korvbullen, den finaste, som är mitt liv (och vännerna och familjen såklart). Den lilla tanten nere i högra hörnet är ett skojjigt vykort från mormor! Hon kan hon! Jag får inte glömma att skicka ett kort tillbaka.

  Jag var tvungen att fota min orkidéer också för de blommar som aldrig förr. Det kommer massor med blommor och flera stänglar. Jag tror nästan att de faktiskt trivs här hemma hos oss.

Titta bara så fina de är! Just på den här blomman så finns det 16 blommor och fler är på väg! Alla har dock inte blommat än utan är fortfarande i någon sorts knopp-stadium. Men vackra är de!

Så här vacker är utsikten över solnedgången från vår balkong!

Jag älskar hösten! Det finns ingen bättre årstid. Allt byter färg och löven fladdrar runt i vinden. Solen skiner och ja, jag blir glad av sådant!

Naturligtvis så var jag tvungen att fotografera mig själv också. Så här ser man ut efter tre veckors förkylning med infektioner i luftrör och lungor.

Glad att vara vid liv. Och hörrni, glöm inte bort hur underbart det är att kunna andas.

Over and out!

Det har varit lugnt nu ett tag efter våra klagomål hos posten, vi har inte fått så mycket som ett endaste kuvert till grannen med samma namn som mig. Men idag sket sig det hela! Ett kuvert från ICA hamnade av någon anledning i fel brevlåda så nu måste jag springa ner med det till grannen. Hoppas det var en engångsföreteelse!

I övrigt så fick vi hem ett kuvert från Postkodmiljonären idag och då ställde jag mig frågan, är inte det reklam? På vår dörr, liksom många andras står det att vi inte vill ha någon reklam, tack!

Vi vill inte gå med i Postkodmiljonären och ville vi det så skulle vi själva söka upp informationen om hur man går till väga. Tycker de som jobbar med postkodlotteriet att det här är ett måste? Att det är ett tvång eller hur fungerar det? Jag anser att det är reklam precis som all annan skit som vill försöka locka till köp av både ditten och datten. Jag menar, vi får inte ens IKEA-katalogen som faktiskt är rätt så kul att bläddra i men postkodlotteriet, det skickar de ner genom brevlådan. Är det bara för att kuvertet är adresserat till Korvbullen som det slinker ner? Vi har ju fortfarande inte sagt till att vi vill ha broschyrer/erbjudanden (om man nu kan kalla dem för det) och annat därifrån.

Är det någon som vet vad sånnahär utskick räknas som?

Har man ingen annan att ta hand om så får man väl ta hand om sig själv.

Korvbullen jobbar hela dagen idag och jag kände mig uttråkad trots att jag vaknade halv två idag. Halv två verkligen! Först sov jag tre timmar på soffan igår eftermiddag och sedan sov jag från klockan 12 igår till halv två på dagen idag med bara ett litet uppehåll för att tvinga ner medicinen och lite frukost som inte smakade bra alls. Jag mår så illa av de där penicillintabletterna. Man ska äta en timme efter att man tagit dem men det smakar verkligen inte. Blää, det bara växer i munnen.

Nåja, tillbaka till saken. När jag vaknade halv två så var det dags att proppa i sig lite fler tabletter och efter det så liksom såg jag hur köket såg ut som en grumlig röra. Fingeravtryck på alla köksluckorna, kylen, frysen och lådorna. Diskbänken full med smulor, damm och gammal disk å annat skit som inte ska vara där. Diskhon full av kalk och andra saker jag inte vill veta av. Köksbordet belamrat av medicinburkar, ny och gammal post, korvbullens målarprojekt, lite mer damm och klibb mm mm... Jag ville inte se på spektaklet, det kändes som om jag var en knarkare som bodde i någon knarkarkvart med pillerburkar staplade runt omkring sig. Jag gick in i badrummet för att glömma mina bekymmer och får där se... dammråttor! Enorma sådana som jag förmodligen inte orkat lägga märke till nu när jag vart sjuk. Men nu såg jag dem, både här och där och jag visste att jag inte skulle komma undan.

Fram med dammtrasor och rengöringsmedel!

Så nu är allt (inklusive mig själv) skinande rent. Köket och jag behövde en rejäl skönhetsbehandling. Min i form av en peeling (Gör enkelt själv av vanligt strösocker och olivolja) och ansiktsmask och kökets i form av en behandling med Yes på samtliga köksluckor och ny duk samt en kandelaber på köksbordet. Så nu är vi snygga, köket och jag! Passade på att damma övriga lägenheten också och gav odjuret lite mat som han i skrivande stund sätter i sig.

Själv sitter jag nu här och kommer på att jag har missat lunchen. Därför jag inte mår illa! Tog en liten yoghurt och ett glas Pepsi Max. Antar att det inte är så bra att bara äta en massa mediciner på fastande mage i längden men det känns faktiskt bättre att inte äta när man bara mår illa av det... Jag ska försöka proppa i mig lite bruna bönor och prinskorv senare ikväll när det är dags för fler mediciner.

Sådärja, nu kan intresseklubben anteckna dagens viktiga händelser, själv ska jag gå och smörja händerna som, efter all städning, mest ser ut som två torra fiskar...

Hej och hå!

Jag gick upp samtidigt som korvbullen åkte till jobbet. Jag tog hostmedicinen och penicillinet som skall tas en timme före matintag och sedan slängde jag mig på sängen igen. Ställde klockan en timme senare, somnade in i någon sorts svävande dvala (mycket behagligt tack vara den underbara hostmedicinen!) och vaknade sedan av larmet.

Guuuud jag är så trött! Jag tvingade i mig frukost, duschade och gjorde mig iordning. Slängde i en maskin tvätt, vek ihop tvätt som satt på tork och satte igång diskmaskinen och nu sitter jag här med ögonen halvt öppna. Allt jag gör känns så långsamt... Som om jag inte riktigt är jag. Det kanske är lika bra för jag är inte människa...

Egentligen behöver jag rita och göra skoljobb men jag orkar inte. Nu har jag liksom använt dagens krafter redan. Hahaha ärligt talat, jag känner mig helt bakom flötet idag.

Stackars finaste korvbullen sover på soffan. Jag snarkar och låter så myket så ingen utav oss kan sova när vi ligger bredvid varandra. Jag låter och korvbullen puffar på mig och till slut så blir jag så irriterad och kan inte slappna av och sova vidare för att jag bara vet att jag kommer störa honom med mna snarkningar. Så ja, för tillfället har vi skilda sovrum. :P Och vi sover jättebra båda två! Dock så är det inte lika mysigt att krypa ner själv i en jättestor säng... Men å andra sidan så är jag så borta av alla mediciner att jag knappt hinner lägga huvudet på kudden innan jag somnar.

Jag somnade en sväng på soffan igårkväll men jag kände mig precis lika trött när jag vaknade och jag har sovit som en stock hela natten. Men ja, det märks ingen skillnad, skulle kunna sova 3 dygn till känns det som.

Anledningen till att jag sitter här och bubblar en massa skit är nog främst för att jag vill försöka hålla mig vaken. Det känns oerhört dumt att sova bort en hel dag men jag är rädd att jag nog måste sluta upp med pladdret och faktiskt krypa ner under en filt i soffan och sluta mina blå ett tag. Så här trött är jag inte ens om vårarna när pollensäsongen sätter igång...

Herregud! Nåja, skolarbetet får jag väl ta tag i snart... nån gång... när jag orkar hålla ögona öppna...

Vilket bajsigt inlägg, vem fam bryr sig om hur trött jag är? Jaja, jag höll mig vaken en stund längre iaf.

Jo just det, jag läste på om alla biverkningarna man kunde få igår. Det var rolig läsning! Benröta (?!), illamående, andningssvårigheter (är det inte det jag medicineras emot?), hjärtklappning (Jo tack, det har jag märkt och det märkte doktorn också. Har överdoserat astmamedicinen.), trötthet (nähäää?), magsår, kräkningar, klåda/svamp i underlivet (Det känns ju verkligen som att man vill ha!) och diarréer mm mm mm mm mm!

Dessutom, sade doktorn, så fungerar inte mina p-piller under den period jag äter penicillinet. Det vill säga 10 dagar. 10 dagar! Jahapp, nehepp, inget roligt ska man få ha när man är sjuk! Nu får man inte ens rulla runt i sänghalmen...  Eller får får man väl men då riskerar man att bli gravid och vi ska inte ha några bebisar nu! Kanske är lika bra att vi har skilda sovrum för tillfället (Jag hoppas dock att Korvbullen vågar sig tillbaka till sängen). Hahahaha det låter som om vi är ett sådant där gammalt par som har vart ihop i en evighet och nu tröttnat på varandra, eller snarare insett att när man sover så sover man och det kan man lika gärna göra ensam i ett eget sovrum där man dessutom slipper höra den andres nattljud... Jisses!

Nä men sådär då, då har jag fått ur mig det mesta. Nu orkar jag inte mer. God natt!!!

Hej hopp dagboken!

För de som bryr sig så har jag precis återkommit från doktorn. Änteligen!

Nu är jag inne på den tredje förkylningsveckan och är inte ett dugg bättre i luftrören/lungorna. Det har snarare blivit sämre för varje dag och imorse hostade jag så att jag höll på att lägga en spya mitt på golvet. Det är vidrigt!

Min härliga svärmor som jobbar som sjuksköterska på en vårdecentral här i Enköping fixade en tid åt mig idag och det tackar jag för! Jag har vart inlåst här i lägenheten hur många dagar som helst (om man bortser från i fredags när jag var på besök i Uppsala och tappade hörseln på grund av vad jag trodde var snor men som doktorn nu förklarade var en stel trumhinna som också den blivit angripen av min sjukdom och vägrade fungera) å tyckte att ja, kanske är det inte så farligt ändå. Jag kommer att överleva. Men hej! Efter cykelturen till och från doktorn så kan jag konstatera att jag INTE ÄR FRISK hur mycket jag än vill och önskar det!

Jag har nog aldrig cyklat så långsamt eller hostat så mycket någonsin i hela mitt liv. Grejjen är den att det känns lite mer okej så länge man är hemma och sitter still men så fort jag gör något, hänger tvätt eller som nyss, cyklar, så är det liksom stopp i lungorna. Det går inte att andas utan att hosta. Det är en vidrig känsla att känna att ens kropp sviker en fastän man försöker allt vad man kan och orkar. Jag vill cykla och jag vill promenera!!! Jag vill inte sitta här inne längre och ruttna bort som en soffpotatis!!

Jag brukar inte gå till doktorn, jag tänker att allt inte är så farligt och att det går över med tiden. Jag tycker det känns lite töntigt och fånigt att gå till vårdcentralen bara för att få lite hjälp med andningen... Hahaha men idag så slog det mig att det är ju faktiskt ganska jävla underbart att kunna andas! Det kanske inte är så fånigt att söka för sånt? Jag menar min livskvallité är ju inte direkt den bästa när jag är sjuk. Jag orkar ju ingenting men samtidigt, det finns ju dem som har det 10000000 gånger värre... Nåja man ska ju ta hand om sig och det har jag gjort nu. Tyvär så tror jag att jag blir hemma resten av veckan också för det går inte att gå runt utan att kunna andas och dessutom så tycker folk (även jag) att det är jäkligt äckligt med folk som går runt och hostar lungorna ur sig på allmänna platser. För faan, man kan ju bli sjuk!! :P

Doktorn var inte snål idag, han skrev ut i stort sätt hela apoteket åt mig. Cocillana, Bricanyl, Pulmicort, penicillin och cortisontabletter! Jag kommer att må som en prins om ett tag när alla substanser börjar verka. Gud, när åt jag penicillin senast? Får man inte en massa sjuka biverkningar av sånnahär droger? Då har jag lektyr att läsa (bipacksedlar) medans jag åker in i dimman av morfin och cortison! Härligt!

Välkomna ni också, välkomna in i dimman!

Jahapp, världen rullar vidare och idag är det stora ekonomidagen hörde jag på tv.

Jojjomensan, där stod han väl som så många gånger förr, den där Anders Borg.

Jag vet inte alltså, men den där karln ger mig kalla kårar längs ryggraden. Är han verkligen på riktigt??

För det första så har han en obehaglig mun. Jag kan inte säga vad det är riktigt men han gör miner så att det känns som om alla andra i rummet (eller för den delen bakom tv-apparaterna) är mindre värda. Läpparna signalerar en sorts förnöjsamhet över att, ja moderaterna vann valet och jag får vara med i sandlådan och leka fyra år till. Pilutta er som inte lyckades! Typ...

För det andra (och vi håller oss kvar vid huvudet) så är det den där störande ringen i örat. Whats up med den? Vad vill han visa? Vilka signaler vill han sända ut till sin publik? Han är inte ett dugg häftigare faktiskt. Inte alls, tvärtom så bidrar den där öronringen tillsammans med den allt tunnare toffsen bak i nacken till en mer kriminell look. Som om han vore hämtad från Hells angels eller kanske ett fängelse eller något mindre lämpligt.

Han är ju trots allt vår finansminister. Syns det? Inte ens kostymerna han brukar bära hjälper till.

Jag kan bara inte ta det seriöst och tänka mig att han sitter vid ett skrivbord och pysslar med landets ekonomi varje dag... Det går inte. Han känns varken som en nörd, en lustigkurre eller allvarlig person.

Jag har väldigt svårt för Anders Borg helt enkelt.

Det sista som stör mig är att han, på vissa bilder och i vissa vinklar liknar Ozzy Osbourne som jag gillar betydligt bättre...

Blommorna hängde över vaskanten, även de hade tappat hoppet. Det skulle aldrig bli bättre än så här.

Lukten, luften, de svaga ljusen från de som fortfarande inte vågat somna. Allt var sig likt. Och natten. Precis så där svart som den är när man läser om den. Mörk, obarmhärtig och naken. Den natten.

Hur överlever man? Det gör man inte, hade någon sagt. Sant, fast falskt och en stor fet jävla lögn. Man kan inte dö om man inte lärt sig att överleva först...

Det har helt plötsligt blivit så fel att ha rätt, att tycka. Ja eller nej. Inget förbannat mittemellan!

Orkar inte! Ser inget och vill inget. Försvunnen, begravd i ett sjukhusrum. Kanske. Och imorgon. Precis så där nystartande som den är när man läser om den. Ljus, ren och blank. Den morgondagen. Ett nytt, vitt papper som skall fyllas.

Av vad? Liv? Det kan tyckas självklart. Så enkelt. Bara att gråta, skratta, uppleva och fylla den tomma ytan. Pressa fram sådant som inte fanns igår för att sedan kunna längta efter ännu en dag. Övermorgon eller något!

I feberyran är allt så nära och så långt borta. Orden som lämnar den torra munnen, som luktar gammal sjukdom, verkar inte längre fungera. Händerna gör det. Fungerar. Och greppar tag i det som till en första anblick verkar vara det enda rätta. Det där vackra och rena som skiner som guld. Det som smider planer, uträttar ärenden och annat som du själv inte längre kan sköta. Den där hygienen som du tidigare faktiskt lykades övermanna. Lite skit i hörnen...

Och orden. Trösten. Tårarna i den slitna gamla tröjan. Ärmarna som slitits ut och nu bara är två stora hål. Kanske trasor. Men betydelsefull. För den var din.