Herregud, vem är det där som stirrar tillbaka på mig? En trött, pigg varelse med luggen rakt upp. Håret har fått en sådan där bekväm utväxt som gör att man ser fruktansvärt ovårdad ut.

Osminkad. Ögonbrynen och fransarna nästan genomskinliga. De behöver få ett lyft, lite färg. Så att de syns. Så att jag syns. Påsarna ovanför ögonen, de jag ärvt av mamma tynger ner ögonlocken som annars känns ganska pigga. Nyper lite i dem och önskar att de inte fanns där. Skinnet, ansiktshuden är fläckig, lite prickig och inte alls perfekt. Pormaskar.

Nyper mig lite här och var, gäddhänget, hängtuttarna, degmagen, låren... Det är tydligen så här man ser ut nu. När man nästan är trettio. Och vissa dagar tycker jag om mig allt. Är nöjd. Vissa dagar, som idag, hatar jag allt. Om man ändå vore någon annan...

Sätter upp luggen med en nål, det blir inte ett dugg bättre. Tänk om man kunde vakna filmstjärnefräsch med lockigt hår och perfekta tänder och rosiga kinder.

Nu är ju inte livet en film. Inte alls. Tvärt om, det är en hel verklighet i termerna nu och då eller sedan.

Nu, då, Sedan.

Jag vaknade imorse, gick ut i köket och fick se detta stycke sorgliga blommor och insåg att inte ens tulpaner vattnar sig själva.