Kolla in den här länken först va, om ni inte redan gjort det.

På Aftonbladets hemsida kan man alltså läsa om hur trångt det har varit på ett tåg som tvingades kortas med två vagnar. Men hallååå????? Sådär, som det ser ut på bilden, ser det typ ut varje gång jag åker hem från Västerås om eftermiddagarna. Och på måndagsmorgnar när varenda liten jäkel ska till jobbet och skolan och överallt.

Man kan också läsa att de som fått stå upp på resan kommer att ersättas. Öh, va??? Varför då? Är det någon specialtreatment för dem på just det där tåget eller? Vet SJ hur jäkla mycket pengar jag har att inkassera om jag skulle tala om för dem hur många gånger jag tvingats stå och trängas bland en miljard andra svettiga, illaluktande och sjuka människor??????

Helt sjukt att SJ inte inser att detta nu är standard på tågen. Men då ska jag be att få tala om det nu: Kära SJ, Ja man får sitta i trappan, på bagagehyllan och på golvet i tågen nu för tiden. Nej, man når inte nödbromsen, man kan knappt ens klia sig under näsan för att det är så trångt i vagnarna. Det bästa med att åka tåg, det är att man får kliva av dem!

Jag är en tant, en kärring, gumma eller vad man nu vill kalla det. Jag tog en promenad för ett tag sedan, eller ja, det var tänkt som en promenad...

Jag klev utanför dörren och såg inget annat än is framför mig, där och då bestämde jag mig för att ta med mig cykeln som stöd. Jag låste upp den, lastade ner väskan i cykelkorgen och begav mig av. Redan efter ungefär tio steg så halkar jag men lyckas få fatt i balansen igen. Hjärtat, som befann sig i halsgropen, sade åt mig att det var helt rätt beslut att ta med cykeln. För att inte känna mig helt knäpp och dum i huvudet så bestämde jag mig för att gå till Willys för att se efter om de hade billiga måltidsersättningar. "Nu har jag i alla fall ett mission om någon undrar varför jag är ute och går med cykeln, jag ska köpa så många måltidsersättningar att jag inte orkar bära med mig dem hem", tänkte jag för mig själv. Jag var nöjd.

På vägen till Willys, som ligger en bit från mitt hem, så halkade jag ungefär 10 gånger. Solen sken och bländade så där härligt i ögonen som tårades, ett par solglasögon hade varit på sin plats men någon måtta på galenskaperna får det väl ändå vara... Väl på Willys så hade de inga billiga måltidsersättningar, jag köpte lite rökt lax, några citroner och toappaper och bestämde mig för att trotsa halkan ytterligare och bege mig till Överskottsbolaget (öb). Herreminget, det var inte att leka med den oplogade vägen inte. Jag höll så hårt i styret att jag fick kramp i lillfingret. Men jag klarade mig. Jag inhandlade en låda pulver och en shaker och begav mig av hemåt. Hemvägen skulle visa sig bli den absolut farligaste biten.

Vägen hem ligger i ett industriområde, typ. Och det är ganska tydligt och uppenbart att solen aldrig skiner där och gör den det så är det bara för att värma upp isen och snön så pass att det bildas ett halt lager ovanpå den... Dessutom är det uppförs- och nerförsbacke heeeeela tiden. De som går nerför är värst. Jag tror det tog mig tio minuter att gå i en istäckt nerförsbacke med cykeln krampaktigt nästan bokstavligt talat klistrad på min kropp. Det var hemskt! Jag ville skrika, gråta och sätta mig på backen, ringa korvbullen och be honom komma och hämta mig och bära mig hem och förbi denna hemska plats. Men jag är ju en vuxen människa. Vuxna människor kämpar på, ber helst inte någon om hjälp, skriker absolut inte och går heller inte med cyklar utan någon som helst anledning...

I tunneln under stationen kunde jag gå normalt igen, i några meter... Sedan bar det uppför igen. På is. Den sista, längsta och farligaste backen cyklade jag faktiskt nerför. Jag ville bara hem och det såg lättare ut att bara sakta, liksom glida nerför backen på cykeln än att släpa den bredvid. Huvaligen! Innan jag klev innanför dörren och stod på säker mark så tänkte jag att jag absolut inte hade klarat mig utan cykelrollatorn. Den var min räddning!

Så kalla mig gammal och feg om du vill, jag försöker bara undvika skador. :)

Jag har dammsugit lägenheten två gånger nu. Två! På ungefär en timme. Jag börjar nu inse att det inte spelar någon roll hur många gånger man gör denna syssla, dammet kommer segra ändå och gå vinnande ur dammsugarampen! Glad i luddet kommer det håna mig i mina försök att bekämpa dess utströdda kroppsdelar med snabeldraken.

Jag har insett det nu.

Men det är så himla jobbigt med damm och smulor under fötterna. Dammet är jobbigt för att det syns i solljuset och smulorna är jobbiga för att de känns. Det är liksom inte så trevligt att ha en halv limpa, lite torra grönsaksbitar, riskakedelar eller kryddor av olika slag (svartpeppar till xempel) under fossingarna. Jag ryser av blotta tanken.

I min städmaniska stund som jag hade nyss så har jag röjt upp i sopskåpet. Det är märkligt hur äckligt och vidrigt det blir där när man tycker att man kastar (och faktiskt prickar ganska bra) rätt ner i papperskorgen. Tydligen så är man inte så skicklig som man tror för jag torkade upp både det ena och andra därifrån.

Sedan så gav jag mig i kast med sovrummet och bokhyllan... Herregud!!!!! Framför bokhyllan, på golvet, stod korvbullens spelmojänger och skrivaren samt några påsar med diverse innehåll. Jag avskyr såntdär plotter som liksom inte fyller nån funktion förrän man ska använda det. Sådant vill jag helst gömma och nu har jag gjort mitt bästa. Jag plockade helt sonika ner allt i en låda, ställde det som inte fick plats i lådan ovanpå densamme uppe på bokhyllan. Skrivaren placerade jag sedan i bokhyllan och på grund av detta fick jag dammsuga en andra gång... Det är nog ingen som dammsugit under hyllan sedan vi skaffade den just för det har alltid har stått saker i vägen som man liksom inte orkar flytta på. Nu är det i alla fall snyggare och mer lättstädat.

Tack gode gud (mamma och pappa) för att jag finns och för att jag blev så duktig! (Jaja, inom vissa områden i alla fall.)