Hej hopp, jag hade helt missat att det var en ny säsong av Big Brother på tv. Jag snubblade över första programmet av en ren slump och blev sittandes där...

Herregud vilka människor. Alla sorter! Jösses.

Jag har faktiskt alltid tittat på Big Brother och fascineras över de sociala experiment som människorna där inne utsätter sig för. Det är intressant. Och roligt! Så japp, nu ha jag äntligen något att följa på tv.

Wohoooooo, äntligen ett nytt Big Brother! :)

From Fille with love!

Jag har så smått börjat komma igång med plugget. Har mailat till diverse förlag med frågor om de första barntidningarna som kom ut i Sverige. Jag tänkte att jag skulle skriva om det i historedelen... Ska nog slänga iväg ett mail till berörd lärare angående restuppgiften också, när ja ändå håller på.

Aja, skit samma det är inte ett dugg intressant.

Det jag egentligen ville ta upp nu var den laterala malleolen. Jag fick min journal för benbrottet jag bröt upp för två år sedan. Det var intressant läsning, to say the least...

Först förstod jag absolut ingenting men nu har jag fått några ord förklarade för mig så att jag har ett hum om vad jag råkade ut för. För det fick jag ju inte veta på sjukhuset när jag gipsades. (Märkligt) Det var väldigt underligt att inte kunna tala om för folk vad man gjort. Man hade helt enkelt bara gjort sig jävligt illa.

Nåväl, det som står i journalen är att jag hade en lätt dislocerad fraktur över laterala malleolen. Det betyder på svenska att jag hade en fraktur, med litet glapp emellan benbitarna över den yttre fotknölen. Typ. Inte konstigt att det gjorde ganska ont och att det var ganska svullet och att jag nu är stel och har en del andra problem med klumpen... Fotknölen är liksom inte att leka med.

Jag slapp operation då men nu tänker jag att det kanske hade blivit bättre om de hade spikat fast benbitarna där de skulle vara och om jag hade fått lite sjukgymnastik efter att jag avgipsades. Men nej... jag fick ingetdera. Jag kan inte låta bli att fundera på om något hade kunnat göras så att jag hade sluppit problemen som jag har idag. Till exempel så anser jag att de på akuten hade kunnat gipsa min fot på ett bättre sätt så att den inte hade legat i fel läge i tre veckors tid... Hade jag fått något smärtstillande, en kudde under låret så att jag slapp hålla upp hela tyngden själv (ett blött gips väger en del) och om de som gipsade mig faktiskt tog tid på sig att få det bra gjort så kanske det hade blivit bättre. Det var en enorm skillnad att bli "akutgipsad" mot att gipsas på ortopedverkstaden av sådana som var utbildade för det ändamålet. Där var allt lugnt och stilla och de satte inte på något gips förrän man var helt avslapnad och foten låg i nittio grader så bra som det gick att få den. Ingen droppfotsgipsning där inte...

Nu har jag värk i foten så gott som varenda dag, fast det har gått två år. Det känns inte riktigt okej men jag antar att det kan bli så när man bryter ben. Det jag undrar är om det hade kunnat blivit bättre... Kanske, kanske inte. Det får jag aldrig veta.

Nu väntar jag bara på röntgenutlåtanden, sedan skall jag skicka iväg allt till försäkringsbolaget som beslutar om jag får ersättning eller ej för mina bestående men. Det som stör mig mest är att det knappt fanns plats på papperet, där jag skulle beskriva allt på, att skriva kommentarer och annat... De kanske inte vill ha en massa extrapapper. Det finns ju fler saker än det jag skrivit ner som jag skulle vilja tala om för dem...

Jaja, jag hoppas i alla fall på det bästa.

Jag har tappat något, något viktigt som jag måste ha. Något som jag inte kan klara mig utan just nu. Jag har förlagt allt någonstans och jag kan banne mig inte hitta det. Jag har letat i flera veckor nu och jag sitter fortfarande här och undrar varför det är som det är.

Jag har tappat plugglusten! Den vägrar att infinna sig och allt jag hör i huvudet är ordet MÅSTE. Du måste skriva, du måste läsa i alla de där böckerna som ligger där på skrivbordet, du måste gå till biblioteket, du måste, måste, måste få ner så pass många ord på papperet att det blir flera sidor text...

Allt jag känner för att göra är att gråta en skvätt. Jag har ingen inspiration, ingen lust eller ork att utföra alla dessa måsten. Jag vill hellre göra precis allt annat. Gå promenader fastän det är 15 minusgrader, städa, städa ännu mer, läsa en bok (en bok som jag valt själv och inte måste läsa), baka en kaka, krama korvbullen, åka hem till mamma och pappa, hälsa på mina vänner....

Det är förstås inte bara dessa måsten som rör sig i mitt huvud. Jag måste söka jobb, kommer att bli arbetslös snart, jag måste söka sommarkurser ifall jag inte får något jobb, jag måste göra klart den där förbannade restuppgiften som jag inte förstår mig på och jag måste skriva ett CV mm mm mm.

Bla, bla, bla, jag orkar inte ens lyssna på mig själv. Jag har en sådan där jobbig känsla i bröstet, den där måste-känslan. Har ni känt den nån gång? Den där känslan som gör att man inte får någon ro i kroppen förrän allt på måste-listan är färdigt och undanröjt, avklarat! Jag hatar den känslan. En svag smak av ångest inför allt som komma skall.

Jag är inte nöjd med mig själv just nu, inte någonstans. Allt känns tråkigt och jag saknar mina vänner och syrran. Igår blev det så påtagligt, Korvbullen hade sina kompisar över på spelkväll, de spelade ett spel som jag tycker är aptråkigt så jag fick helt enkelt sköta mig själv. Spelet tar flera timmar att spela och de spelade det två gånger... De får spela hur mycket de vill och det är skitbra att korvbullen har det roligt men jag kände mig lite ensam och väldigt uttråkad.

Jag har inte så mycket att göra här i Enköping när jag är själv, speciellt inte när man är luspank och klockan är sent på kvällen. Jag har ingen jag kan gå över till, dricka te hos och snacka lite skit eller ta en kvällspromenad med. Jag har bara mig. Och jag saknar att jag inte har mina vänner och syrran här. Jag saknar dem jättemycket stunder som dessa... Jag blipprade mellan alla tusen kanalerna på tv:n och det var inget att se på någon av dem på hela långa kvällen. Till slut ville jag bara att alla skulle gå hem så att jag kunde krypa ner i sängen och sova bort den tråkiga lördagskvällen. Jag kände mig så fruktansvärt otrevlig så fort jag hade tänkt klart den tanken. Men det kunde inte hjälpas, det var så jag kände just då...

Men det är väl så... Jag har ju flyttat och jag trivs jättebra men ibland vill man bara ha sina nära vänner omkring sig eller någonstans att ta vägen när killarna ska spela spel och dricka öl. Ja ibland vill man ha lite kvinnligt sällskap, vänner som man känt sedan länge och som känner en innan och utan.

Och idag är det söndag. Inte så mycket roligare. Här sitter vi vid varsin dator i varsit rum... Jag hade hellre gått på cirkus, teater, bio, middag, lunch, promenad, stan, tå eller vad som helst. Nu tvingas jag sitta här med min måste-känsla och må dåligt över att jag inte producerar någonting alls. För jag MÅSTE faktiskt plugga och jag vill inte.

Det hjälper att skriva av sig ibland. Fast det känns faktiskt inte ett dugg bättre just nu... Usch, vilken söndag!