Kackerlackan på den vita gardinen vinkade oss adjö när vi tog de blå resväskorna och kilade iväg till bagageinlämningen. Ingen sol, bara fukt och flera nyanser av grått. Bergen, de som vi tidigare skådat i all sin prakt doldes nu nästan helt. Inget var grönt men allt var ändå så vackert.

Den blandade doften av salt och klor skulle snart vara ett minne blott. Pooljuden, alla barnaskratten och det böljande vackra spanska språket likaså. Doften av nylagad mat och håret som inte hunnit torka än har bosatt sig i näsan. Där bor också lukten av varm storstad, tapas och sol. Kaffe.

Väskorna lämnades i lastbilen och jag tog hans hand. Tänk att livet kan vara så här. Vackert och fullkomligt avkopplande. Tänk att jag befinner mig mitt i mitt fina liv och inte känner någon längtan efter något alls. Bara en vag ångest över vetskapen att allt någon gång ska ta slut bankar inombords. Men jag skjuter undan det och fokuserar. Fokuserar på de små stunderna som betyder allra mest. Sådana ögonblick som man aldrig kommer att glömma, inte ens i döden.

Solen som smeker hans ansikte och tvingar ögonen att knipa ihop till små smala streck. En tung andning från någon som är alldeles stilla och lugn. Det nöjda smackandet efter en god måltid och leendena vi ger varandra. Värmen jag känner kommer inte bara från solen utan från någon annan. Händerna som flätas samman när vi går bredvid varandra på smala trottoarer i ett främmande men välkomnande land. Den tid vi spenderat bara med varandra utan inslag av den moderna tekniken som annars upptar en stor del av vardagen.

Väskorna åker iväg och vi äter den sista frukosten. Pannkakor. Jag är lycklig och det ska bli skönt att få komma hem. Jag längtar efter mitt te, min säng och alla som jag vet att jag har där hemma. Men jag har inte saknat allt, det har varit skönt att vara borta. Kanske säger det en del om vem jag bor med. Vem jag valt att leva med. När jag befinner mig på samma plats som honom så är jag lugn, allt är bra och jag längtar ingen annan stans. Bara jag befinner mig på samma plats som honom så vet jag att inget kan gå fel. Den där totala tryggheten har jag aldrig tidigare känt. Inte så tydligt. När man var yngre och reste bort så kunde man känna sig obekväm, fel och out of place. Man kunde känna en längtan hem till sin familj, vännerna eller något annat. Men nu, jag längtade ingenstans, jag var hemma fastän jag var borta och han är min familj nu.

På bussen till flygplatsen. Snart ska vi befinna oss i Sverige igen. Skönt. Hemma är alltid hemma. Håller honom hårt och är tacksam för allt vi har och har fått. Släpper taget och läser ut den spännande boken.

Att lyfta och landa när det pirrar i magen är nog det roligaste. Spännande för att man inte vet vad som ska hända och otäckt för att man inte kan påverka situationen om något skulle gå illa och roligt för att man vet att man är på väg någonstans. Hem eller bort, båda är ju lika bra just där i starten eller landningen. Ringer hem när vi landat så att alla vet att vi är på svensk mark igen och det känns skönt att prata med mamma och pappa. Låta dem veta att vi haft det bra och att vi kommit hem välbehållna. Man vet ju aldrig nu för tiden...

Jo, jag är hemma nu. Solbränd och med ett oerhört fint minne i bagaget. Det har varit underbart och fantastiskt på samma gång. Vi har tagit hand om varandra och haft det bra. Ätit god (och mindre god) mat, druckit vin om kvällarna och tittat ut över ett hav som aldrig tystnar.

Det här behövdes. Jag har inte kännt mig så avkopplad på flera år. Mina restuppgifter är godkända och nu kan jag fokusera helt på examensarbetet. Och så tänker jag drömma om honom och hur vi vandrade hand i hand på de smala trottoarerna i det varma landet där havsbrisen smekte oss i nacken...