Jag har en konstig känsla i kroppen. Ett begynnande lugn ligger och värmer över axlarna. Det värsta är över nu och jag har klarat det.

Glömmer bort att andas ibland, känner någon form av lyckorus. Det är svårt att förklara men ni andra vet nog hur det känns ändå. Jag har klarat av så mycket som jag inte trodde att jag kunde.

Jag har inte fått en utbildning. Med hjälp av vägledande lärare och proffesorer så har jag faktiskt utbildat mig själv. Jag har gjort egna val, följt mitt hjärta och den där lilla maggropen. Och nu står jag här, nöjd och glad att jag tillhör en av dem som har en stöttande familj. De har låtit mig bli det jag vill bli och ägna mig åt sådant som jag kan. En sådan familj borde alla ha!

Jag är oerhört glad att jag inte föddes in i en läkarfamilj med fina och högt aktade anor eller någon annan som anser att barnen ska ha den högsta utbildningen och heller inte få en chans att kunna påverka sin egen framtid.

Jag ska pyssla med det jag är ämnad att pyssla med. Text. Ända sedan jag var pytteliten så har jag skrivit, läst och önskat. Önskat att jag en dag skulle kunna göra något större, något viktigare än att skriva dagbok.

Nu kan jag det. Snart.

Nu är mitt ena delmål avklarat. Nästa består av att hitta ett jobb där jag kan fortsätta att förverkliga mina drömmar samtidigt som jag vill bidra med mina kunskaper inom lättläst och klarspråksarbete. Det är det jag vill göra. Alla har rätt till att förstå och förstås.

Jag fyller snart 28 år och framtiden, den är hur fri som helst. För jag kan göra vad jag vill nu! Jag har inga måsten (förutom det där lilla att man måste ha ett jobb och försörja sig).

Och nu ska jag leva, bara leva...