Jag är tveksam på om det finns så många andra ting som är vackrare än havet? Det spelar ingen roll om det är dåligt väder eller solsken. Det brusar och bolmar, stökar runt och bestämmer hur vi än bär oss åt och jag tycker det är fint. Att blicka ut över den enorma massan av blått eller grått och inse att det aldrig tar slut ger någon form av liten tröst för oss små människor. I alla fall för mig. Ibland känns det som om små saker är de viktigaste i världen, skaffa jobb, ha det gott ställt och sådant. Men när man står där framför vågorna så känns allt annat oviktigt. Jag skulle kunna stå där bara helt precis som jag är och bara stirra. Tänka och le.

När vinden tar ett fast men vänligt tag om håret och föser det framför ögonen så att man knappt ser så är det lika bra att bara blunda. Känna doften av salt och varm hud. Känna hårtestarna kittla en under hakan och på näsan. Känna vattenstänken från de brusande vågorna som sedan torkar och blir till salt...

Jag hade kunnat stanna längre och blicka ut över allt det våta. Allt det farliga.

I sömnen hittar jag hem till dörren 2034. Där husen färgades rosa huserade vi våra tillhörigheter och myste på uteplatsen efter mörkrets inbrott.

Längst ner, där handdukarna hänger bodde vi. Mysigt trots att det på andra sidan fanns en glasåtervinningsstation...

Den här lille rackarn busade och skrämde livet ur hundar. Men mot mig var den snäll.

På Mallorca kan man slappna av. Drömma sig bort och tänka på annat i den gassande solen.

Så här vackert såg det ut längs strandpromenaden. Vi slog oss ner på bänkar ibland. Begrundade, tittade och njöt. Det är svårt att förstå att det kan finnas platser som är så vackra.

Mitt i veckan fick Palma besök av oss. Varmt och skönt och lika vackert som i Cala Bona.

Den ståtliga katedralen med sina oerhörda glasfönster. Tyvär fick man inte fotografera dem inifrån men nu så här i efterhand så är jag säker på att fotot inte hade gjort dem rättvisa. De måste ses på plats.

I Palma åt vi den godaste maten jag någonsin smakat. Tapas. Det var så gott att jag sket i att fotografera den.

Här blir man inte gladare av att bo...

Sand. Sand i skon. Sand mellan tårna.

Tack klumpen för att du bjöd mig på en oförhlömlig resa!