Jag glömmer till och med bort att äta om dagarna för att jag har så mycket annat att tänka på så nyss var jag iväg till affären och inhandlade lite måltidsersättningar och såntdär underbart gott skakispulver. Det är sånt som går fort och lätt när man måste tänka på annat.

Det är kaos på min arbetsplats men jag tror faktiskt att jag vet exakt vart jag har allting. Organiserat kaoskanske det är då i så fall. På golvet står kassen med alla enkäter och en hög med biblioteksböcker som jag säkert måste låna om vid det här laget...

Här ligger gamla eamensarbeten som jag skrivit ut så att jag kan komma fram till hur strukturen i min rapport ska se ut. Här ligger böcker, telefonnumer och postitlappar, mappar och anteckningar, pennor och en massa annat. Det är så här det ser ut när man studerar. Jojjomensan.

Jag pratade med min handledare i eftermiddags och jag känner mig något lugnare nu. Det enda som ställer till det för mig är att andra företag ogärna vill ge ut rutiner till mig (allmänheten i övrigt). Jag har ringt runt som en galn ing idag utan att få ett enda napp. Till slut så ringde jag kommunen och där fann jag en vänlig själ som skulle försöka hjälpa mig och vidarebefordra mitt mail. *suck* Jag lär ju inte få godkänt på mitt arbete om jag inte har någon form av omvärdsanalys eller jämförelse med andra rutiner på andra arbetsplatser så då känns det rätt så kört. Hur ska jag liksom motivera det på ett bra sätt? A nää men det va ingen som ville ge ut sånt. Det kommer de aldrig att gå på de där examinatorerna. ALLT måste kunna försvaras på ett bra sätt annars är man körd.

Apropå det så kanske jag skulle ta tag i materialet som jag måste ha med mig på fokusgruppsmötet på fredag, om nu chefen kommit ihåg och hitta folk till det vill säga... Skulle ju inte alls förvåna mig om hon "inte haft tid" med det eller nåt i den stilen. Jahapp, å vad gör Maddluren dådå?

Det absolut jobbigaste med det här, att skriva ett examensarbete, det är att mycket av det man ska göra ofta hänger på andra personer. Det  är så sällan de liksom har tid med en och de verkar inte förstå hur pass viktigt det är att möten och andra saker och ting går snabbt. Kan vi ta det om två veckor?, brukar det låta och nej, det kan vi inte för då måste jag liksom ungefär vara färdig...

Äsch, vafan. *suck*

Hej!

Jag har gått på högskolan i tre år nu och studerat det här. Det här som jag gör nu med examensarbetet. Det är inte alls något nytt, tvärt om så har jag researchat, skrivit, sammanställt fakta med mera minst hundra gånger förut.

Och ändå så känns det så här. Som om jag inte ska klara av det. Jag är i en svacka. En djup rackare som liksom inte vill släppa upp mig.

Jag vet helt enkelt inte vad jag håller på med samtidigt som det är det enda jag har i huvudet just nu.

• Jag ska förenkla rutiner på ett demensboende så att även dem utan förkunskap, exempelvis nya vikarier, kan ta del av och förstå rutinerna.
• Jag ska med hjälp av enkäter och en fokusgrupp bevisa min teori som är att rutinerna inte läses och förstås av alla i den utsträckning som de borde samt vad som borde göras för att rutinerna ska bli mer lättillgängliga.
• Enkäterna är besvarade och statistiken över dem måste dokumenteras, men hur?
  
• Jag ska göra en förbättrad rutin till på fredag så att fokusgruppen har något att diskutera (Hur har jag helt klart för mig, den ska vara skriven på lätt svenska och innehålla bilder).
  
• Jag måste komma fram till den slutliga forskningsfrågan( Exempelvis, Hur kan man göra demensboendets rutiner tillgängliga för personer utan förkunskap?).
  
• Jag måste motivera/bevisa ALLT som jag påstår utifrån litteratur.
• Jag måste hitta teorier som andra kommit fram till när det gäller mitt arbete, till exempel om hur rutiner borde skrivas och varför (Det är här skon klämmer för det finns nästan ingen litteratur om rutiner...).
• Jag måste skriva samman allt jag skrivit på lösa papper samt intervjufrågorna från chefen.
• Kort och gott så måste jag sammanställa allt material jag har just nu och se vad som fattas.
• Här kan läggas till allt som jag missat i listan ovan...

Är det så jävla svårt? Nej, det ska ju inte vara det men ändå så känns det helt omöjligt att jag alldeles själv ska lyckas med det här. Man sitter här så ensam i sina tankar och har ingen nära att diskutera med. Alla har ju fullt upp med sina egna arbeten.

Jag önskar att allt vore färdigt. Slut och klart. Jag orkar inte med det här. Det gnager sönder en inifrån. Hur kunde något som man såg fram emot och tyckte skulle bli så himla roligt bli så jäkla deprimerande, till synes svårt och tyngande? Jag kan ju det här nu! Vafan, det är bara att sätta igång och bita i det sura äpplet. Det blir inte ett dugg bättre av att gnälla och hata allt.

Nu ska jag ut och pollenjogga en liten sväng för att samla fokus och snor och när jag kommer tillbaka så ska jag sitta som fastklistrad i mitt rum och inte göra något annat än att plugga! För jag kan, det vet jag ju!!!! Jag har ju klarat av precis allt annat de här tre åren så varför skulle jag inte klara av det här? Det är ju rent befängda tankar, klart jag klarar det!

(Jag vill dö, en liten stund...)