Jag glömde skriva en sak här om dagen när jag berättade om fredagen den 13:e. Det är nog den detaljen som stör mig mest av allt som hände den dagen...

Jo, jag hade ju varit på stan och köpt en ny mus eftersom den som mina föräldrar hade tydligen gick och dog precis innan jag skulle använda den. När jag kom in i trapphuset så tänkte jag att det inte var värt att springa stressad uppför alla trapporna för att det då föreligger en viss risk om man går i mina skor. Jag övervägde situationen och kom fram till att spring i trappor med pågående hjärtinfarkt nog inte var något som jag skulle ägna mig åt just då.

Jag bestämde mig för att ta hissen och eftersom den inte var nerkörd till entréplan så tryckte jag på knappen. Det tar sin lilla tid innan hissen kommer ner men till slut så gjorde den det och jag öppnar dörren... för att se att dörren mitt emot också öppnas.

Till grejen hör det att den här hissen liksom är en länk mellan två hus. Man kan säga att husen är sammanbyggda med hjälp av hissen. Därför kan man gå rakt igenom hissen och den har således två dörrar.

Nåväl, dörren på andra sidan öppnas och jag ser efter några sekunder fronten på en rollator. I mitt förvirrade tillstånd så är jag på väg att skrika rakt ut att jag absolut inte har tid att vänta på någon gammal människa med rollator. Men min väluppfostrade hjärndel säger åt mig att nu lugnar du ner di, klart att den gamle ska åka med hissen.

När jag tänkt alla dessa saker så tittar ett litet, rynkigt ansikte fram bakom kanten på hissen. Hon plirar med ögonen och utbrister: Jasååååå,  du ska också åka med hissen?

Det är nu jag inser att jag borde ha tagit trapporna! Damen i fråga, som varit och handlat i affären har inte direkt bråttom. Hon är den söligaste av människor som jag någonsin stött på och allt jag kan tänka på är tiden som förflyter när jag står där och väntar på att hon ska komma in i hissen med sin fullpackade rollator. Varför i helvete tog jag inte trapporna???? Jag har inte tid att stå där och vara artig hur söt och rar tanten än är.

Det tar säkert flera minuter innan hon baxat sig in i hissen och den automatiska dörren stängts igen. Ska du åka uppåt, frågar damen?  I mitt huvud svarar jag: Nej för i helvete jag ska åka ner i helvetet och stanna där för evigt, men min mun svarar: Jajjemensan, visst ska jag åka uppåt, vart ska du av någonstans?

Jaaa, jaaaag ska av på tvåan, våning två alltså, säger damen när jag tryckt på trean först...

*suck*

Jahaja säger jag och trycker på tvåan och hoppas att hissjävlen är smart nog och stanna på tvåan före trean. Damen ler emot mig och försöker prata om trevliga saker men jag känner mig inte speciellt upplagd. När vi nästan är framme säger damen att hon tyvär måste besvära mig med att be mig stiga ut ur hissen så att hon kan komma förbi mig. Naturligtvis, tänker jag och ser på medan hon med snigelfart tar steg för steg ut ur hissen. Jag måste hålla upp dörren för det finns ingen annan anordning som sköter det. Hon tackar så hjärtligt och önskar mig en trevlig dag men jag svarar inte. Jag kastar mig tillbaka in i hissen och åker vidare när det slår mig att jag lika gärna kunde ha sprungit den sista trappen upp till lägenheten. Jag förbannar mig själv och min hjärna ytterligare än en gång innan jag tar ett djupt andetag och kliver in innanför dörren och upptäcker att färgen i skrivaren tagit slut...

Jag sitter här, några veckor innan examen med världens panik. Så här var det inte för nio år sedan när jag tog studenten, vill jag minnas!

Då, ledig tid, allt var klart och ämnena godkända. Jag hjälpte till med mössförsäljningen, vi festade på kvällarna och slappade i skolan på dagarna. När jag gick i gymnasiet så var man färdig med skolarbetet långt innan man liksom slutade.

Nu, ångest, inget är klart känns det som och paniken i bröstet växer sig starkare för varje dag. Jag är inte engagerad i något annat förutom mitt examensarbete och jag hade, tills idag, inte en aning om att vi skulle ha avslutningsmiddag den 26:e Maj, om tio dagar. TIO dagar! Jag ska vara färdig då! Jag ska släppa ifrån mig min lilla bebis som jag våndats så inför att föda fram och uppfostra. Jag ska låta den växa upp hos någon annan och hoppas på att fosterföräldern godkänner dess värderingar och åsikter.

Därefter ska jag ta hand om någon annans lilla bebis och utsätta den för otrevliga experiment. Jag ska grundligt syna dess lemmar och innehåll. Finns alla tår och fingrar? Är hjärnan fylld till bredden med pålitligt material och magsäken, vad innehåller den? Vilka brister kan jag hitta, födelsemärken, talsvårigheter, annat?

Sedan är det dags att göra reklam för sitt barn, i ett rum fyllt av människor. De ska titta på när jag ger min förlossningsberättelse och berättar om hur det var att gå igenom den här processen. De ska ta del av mitt barns innehåll och syna varje liten del av dess uppenbarelse. Sedan kanske de ställer obehagliga frågor och undrar varför den föddes med blåa ögon, brunt hår eller en tjock mage? Jag måste kunna svara på allt.

Jag är rädd! Jag är rädd att jag inte ska hinna färdigt. Jag är rädd att jag inte ska bli godkänd. Jag är rädd att jag ska schabbla bort mig på redovisningen och jag är rädd för att jag ska klicka fram fel grejer på powerpointpresentationen. Jag är rädd för att jag ska bli stående där svettig och tyst.

Det här är så annorlunda mot studenten. Nu har man fullt upp fram till sista dagen och man får inte ens åka på ett flak för att fira efteråt. Det tycker jag är lite surt! Något är man värd efter att ha karat av tre års högskolestudier tycker jag.

Jo, avslutningsmiddag ska vi ju ha och något galej ska jag ställa till med hemma i Eskilstuna helgen efter slutredovisningen men ändå, inget flak... Å ingen mössa som liksom signalerar mitt nya yrke.