Om bara några minuter (01.08) blir vår son två veckor gammal. Det har varit två fina och härliga veckor fyllda av besök från nära och kära, mys och oändligt gosande. Det har också varit två veckor kantade av dålig sömn, trötthet och mjölkstockning.

På ett sätt har våra liv förändrats totalt men på ett annat sätt så känns den här föräldrarollen och vår son som något helt naturligt. Som om det alltid varit så och han alltid har funnits här hos oss. Det har alltså gått två veckor redan. Det känns som om han föddes igår. Han växer så det knakar, speciellt de små fötterna. Snart har han vuxit ur sina första minibyxor. Inte klokt! Man vill nästan stanna tiden för man inser ju nu hur fort det går och att han innan man vet ordet av är tonåring och vill ta körkort...

De här veckorna har varit mysiga men också intensiva. Mycket som är nytt och många som varit på besök för att klämma och känna på lille Olle. Han är snäll nästan jämt och ligger så fint i olika famnar utan att bry sig det minsta. Men bäst är det ändå att ligga på mammas eller pappas bröst och slumra till takten av hjärtslag. Några dagar har vi haft för oss själva och då har vi passat på att bara mysa, äta gott och gå en väng med vagnen. Tyvär så har jag haft mjölkstockning den gångna veckan (det betyder att det inte blir några uteaktiviteter för min del). Det är fortfarande inte bra. Att amma känns ibland värre än att föda barn tycker jag. Det gör så fruktansvärt ont men jag vägrar ge upp! Det började förra veckan med smärta i vänster bröst. Det liksom spände och kändes hårt. Jag fick frossa och låg i soffan hela dagen. Tvngade mig själv att amma och pumpa. Duschade varmt och åt alvedon. Det gav sig rätt fort och dagen därpå var jag nästan återställd. Nån dag senare känns det smärtsamt igen och bröstet blev hårt och rött. Oskönt! Mer amning och pumpning. Mer massage och varmvatten i duschen. Det är fortfarande rött och lite hårt. Sjukt segt att bli av med detta tydligen. Jag har stannat inomhus och virat in mig i tjocka filtar. Äter ipren. Det gör inte så ont men det ser inte så rart ut direkt... Mest gör det ont när Olle ska amma. Det drar och spänner och bröstvårtan blir sårig och öm och jag måste bita mig i fingret för att inte börja gråta. Mjölk finns det gott om och det är ju i alla fall bra! Idag har det känts en aning bättre faktiskt och jag har även blåst med hårtorken på det utsatta stället (det är bara vänster tutte som är drabbad, den högra fungerar utmärkt). Rart! Slipper man gå å blöta ner sig i duschen stup i kvarten. Vi ska till BVC på onsdag så är det inte bättre då så får jag fråga hur i hela fridens namn jag ska bli av med detta. Jag vill ju ut och gå med barnvagnen!

Apropå tuttar... Nu är man i den däringa positionen att man langar fram mjölkmaskinerna trots att det är folk i samma rum. Jag tänkte, innan jag blev mamma, att jag skulle sätta mig avskilt någonstans när barnet ville mumsa i sig. Att jag liksom inte ville bli stirrad på av andra och att barnet skulle få lugn och ro när det åt. Men det går liksom inte att dra sig undan varje gång det ska ammas för lillgossen vill ju äta mat hela tiden. Han struntar ju i om det är natt eller dag eller om vi har vänner på besök. Vill han äta så är det bara att duka bordet så att säga. Och underligt nog så känns det inte så himla märkligt att sitta där med sina enorma juver och mata sin son med andra människor närvarande. För det är ju just det, jag matar honom. Håller honom vid liv. Det är egentligen något väldigt vackert och naturligt. I alla fall för min del just nu. Nu är det inte så att jag svänger tutten över axeln när vi äter middag med vänner eller tar av mig på hela överkroppen och sitter staty mitt i rummet så att jag syns bra eller liksom skyltar med min amning. Jag får det bara att fungera helt enkelt. Så klart så anpassar man sig efter olika människor också och vart man befinner sig. För det är faktiskt mer eller mindre bekvämt att amma inför olika personer. Tycker i alla fall jag.

Ja jisses, det är mycket nytt nu och vi har bara börjat...

En sak är säker, det här är det häftigaste man kan vara med om! Älskade lilla Olle, tänk att du finns! <3