Klickade ner ett par klänningar i varukorgen men precis när jag skulle trycka på beställ-knappen så ångrade jag mig. Stängde ner alla fönster och knäppte av datorn. Fort som attan! Har suttit halva kvällen och klickat mig runt bland klänningar och koftor, tröjor och kjolar. Har suktat och trånat, velat och ångrat. Jag vill men kan inte.

Längtar så efter en rejäl shoppingrunda och välfyllda kassar. Nya plagg som kanske kan göra det lite roligare att klä på sig om dagarna och inte vandra runt i mjukisbrallor och t-shirt (helst utan BH) med intorkade mjölkfläckar som en annan lodis. Nej, jag känner mig inte speciellt piffig och fin just nu. Kände mig snyggare som höggravid faktiskt! Då hade man något på sin lekamen att visa upp. Nu är jag bara en matmaskin. En matmaskin som inte riktigt vet hur hon ska klä sig eftersom kroppen och dess syfte ändrats. Jag är liksom inte så viktig längre på något sätt, nu är min bebis i fokus. Det är honom man pratar om och tittar på, beundrar och älskar. Andra gör det, jag gör det. Hur ska man kunna låta bli? Han är ju mitt allt, vårt allt! Men det innebär att man glömmer bort sig själv, ja, rent ut sagt så skiter jag i mig själv. Jag bryr mig inte om vad jag tar på mig eller när jag åt senast. Däremot spenderar jag längre tid med att välja ut kläder till lillen och se till så att han aldrig är hungrig. Det är min uppgift, mitt jobb.

Men jag vill inte glömma bort mig själv. Jag vill känna mig fin och någorlunda välklädd (vill så klart också vara fin för min man!). Det gör jag inte nu. Inte alls. Jag har ingen fin höst/vinterjacka och inga kängor eller skor. Sitter hemma i soffan i de vanliga trikåklänningarna upprullade över tuttarna för annars går det inte att amma (ser inte klokt ut men sådana klänningar utgör ungefär 80% av min nuvarande garderob och något måste jag ju ha på mig.). Jag går fortfarande runt i sommarens enda ballerinaskor som nu börjar gå sönder och ingenting matchar. Dessutom är det kallt nu! Vem fan går i ballerinas i oktober? Jag har inte haft något val, intalar jag mig, eftersom mina fötter svullnade upp så mycket efter förlossningen. Dessutom är jag fattigare än en kyrkråtta. Jojjomensan!

För min del så är tid med min son viktigare än alla pengar i världen så därför har jag valt att bara ta ut fyra dagars mammapenning/vecka. Detta för att vi ska kunna vara hemma så länge som möjligt. Dessutom har jag så låg lön att det knappt spelar någon roll om jag tar ut mammapenning för fyra eller sju dagar, det blir ingen jättestor skillnad. Det medför då att jag har mindre pengar att röra mig med än någonsin förut trots att jag i mitt liv varit både studerande, sjukskriven, arbetslös och deltidsanställd. Jag är tacksam över att jag har en sambo som möjliggör det här. Hade jag varit ensamstående så hade jag aldrig klarat mig på min mammapenning ens om jag tagit ut alla sju dagar i veckan. Jag hade fått flytta hem till mamma och pappa. Blir lite ledsen när jag tänker på det. När jag tänker på hur många ensamstående föräldrar det finns där ute som knappt har råd att bo, än mindre vara hemma länge med sina älskade små pyren. Tänker på dem som måste börja jobba tidigt trots att de inte vill bara för att ha råd med mat och blöjor. Tänker på barnen som måste spendera så mycket tid på förskolan och föräldrarnas dåliga samvete.

Det är fint att bo i det här landet där vi verkligen värnar om föräldraledigheten men den ekonomiska biten är kanske inte lika fin och trevlig. Man har liksom tänkt på tiden, att föräldrar ska få vara med sina barn, men vad man ska göra MED den tiden är inte lika uppenbar. Med min mammapenning har jag knappast råd att ens köpa en kopp kaffe på stadens café. Det får bli hemmabryggt! Uteluncher på stan med mammagänget är bara att glömma (har iofs inget mammagäng än så länge men ändå...) och det här med kläder... Ja jag vet inte alltså men det går ju verkligen inte ihop! Den dåliga, rent ut sagt usla, ekonomin som mammaledig leder faktiskt lite till någon sorts isolering. Finns ju ingen anledning för mig att gå ner på stan en stund och kika i butiker eller styra upp en fika på ett konditori med gamla arbetskamrater. Frågar någon om vi ska ses på stan för en lunch så måste jag tacka nej eller gå runt med dåligt samvete. De pengarna kunde jag ha lagt på ett par byxor till lillen, ett paket blöjor eller lagt undan för att köpa en babybjörn-sele. Viktiga saker. I den kategorin ligger definitivt inte nya kläder till en sliten och trött mamma...

Därför beställde jag inget.

Ärligt talat så vet jag inte vad jag ska göra med mammaledigheten. Jag kommer inte att ha råd med något annat än att sitta här hemma och sörpla kaffe och pyssla med Olle. Det blir supermysigt men ibland vill man ju göra något annat. Se något annat. Jag måste helt enkelt bli expert på gratisaktiviteter som vi kan smita iväg på. Extra trist är det också att nästan precis alla J:s och mina vänner har pälsdjur av någon sort som gör att vi inte kan besöka dem. Det innebär att om vi ska ses så får det bli hemma hos oss. Jag kommer nästan aldrig hemifrån och jag klandrar inte dem, klart att de ska få ha hundar och katter, men jag blir lite trött på de här fyra väggarna ibland. Det hade varit trevligt att kunna gå hem till någon annan och fika då och då (det kostar oftast inget). Kanske lär vi känna några djurfria människor när vi ska gå i föräldragruppen på förskolan? Jag känner ju inte så många i den här staden så det ska bli trevligt!

Hur det nu än är med den här mammaekonomin så blir jag alldeles varm inombords när jag tittar på min familj. För jag är egentligen inte ett dugg fattig. Jag är rikare än någonsin!