Nu är det tätare besök hos barnmorskan som gäller. Varannan vecka fram till förlossning och idag var jag där igen.

Allt såg toppen ut och vi kunde konstatera att Bullen nog inte blir nån jätteliten bebis. Jag ökar inte nåt enormt i vikt men magen växer ändå och ligger i den övre kurvan (34 cm nu i slutet av v33). Fast den följer sin egen kurva och det är ju bra. Hjärtljuden var fina och jag njuter varje gång jag får höra dem. Bullen har börjat kila fast sig också, sist var huvudet rörligt men nu endast ruckbart (Duktig Bulle!). Det känns ju att det liksom tynger mer nedåt. Det är inte speciellt bekvämt att gå långt och nu har de där sammandragningarna börjat. De gör ju inte ont men hela magen blir liksom stenhård. Mycket märklig känsla tycker jag. Oftast händer det när jag går från sittande till stående position. Det är spännande när de här sakerna som man tidigare bara hört om liksom händer en själv. Jag förstår ju att det närmar sig. Bullen gör sig redo och min kropp lika så.

Det bästa med den här dagen var ändå att jag äntligen fick reda på det där cellprovsresultatet! När jag fick den första blödningen (nån gång i mars) togs ett cellprov för att utesluta cellförändringar. Saken är den att jag aldrig fick något provsvar hemskickat. Varje gång jag varit hos BM har jag glömt av att fråga om hon kunde se svaren någonstans eller om det helt enkelt glömts bort... Men så idag så tog jag upp det och då klickade hon genast fram resultatet och det var helt normalt. Vilken lycka!!! Har faktiskt varit lite livrädd att det är cellförändringar som spökat igen. Nu kan jag släppa även de tankarna. Toppen!

Nu ligger jag här i sängen och tittar på när min underbara man målar den första vändan med vit färg på väggarna i Bullens lilla rum. Bullen hejar på pappa för fullt där inifrån och det blir så himla fint! Tänk, alldeles snart kan vi ställa in vaggan där inne och bädda iordning...