Det är inte roligt, det känns som en plåga varje kväll när jag ska gå och lägga mig och inatt blev jag till och med arg.

Hade ont i kroppen redan innan jag lade mig. Gick efter en stund upp och tog ett par alvedon som aldrig hjälpte. Låg där och försökte slappna av i höfter och svank. Ingen position var bekväm. Och så halsbrännan och sparkande bebis ovanpå det. Ögonen så otroligt trötta men kroppen liksom vägrar låta mig få sova. Till slut så somnade jag väl eftersom jag vaknade av en knuff som inte kom från insidan. Det var J som knuffade och jag vet exakt vad det betyder. Jag snarkar. Men just då i den stunden så blev jag arg, hade ju preciiiis kommit till ro. Jag skiter i om jag snarkar, bara låt mig få sova nu när jag äntligen somnat! Förut när J puffade på mig så kunde jag somna om utan problem, nu däremot är det som om jag redan är inställd på att bli klarvaken på en halv sekund (mammamode) och det går bara inte att sluta ögonen och återuppta sömnen. Det är ännu svårare när man direkt börjar känna den där irriterande smärtan i höft och svank och den ökande irritationen av att min man väckt mig. Jag gick direkt upp och ut till vardagsrummet. Då får ju J sova i alla fall men jag satt där i soffan och var arg. Började nästan gråta. Har inte fått sova en hel ostörd natt sedan jag blev gravid tror jag. Kanske nån enstaka men alltid har det varit nåt, kissnödig, för varmt, halsbränna, hungrig, sparkar, mer kissnödig, obekvämt osv osv. Jag är TRÖTT!!!

Det jag blev mest irriterad på där jag satt i natten var att männen slipper allt detta. De behöver inte ha ont, de kan sova precis hur de vill, de väcks aldrig av aliensparkar flera gånger per natt, de har inget som pressar mot urinblåsan, de kan vända sig när som helst i sängen utan minsta problem, listan kan göras lång... Jag blev irriterad för att J inte bara lät mig fortsätta mitt ljudliga sovande och kanske smög iväg ut till soffan själv. Nej det blev jag som flyttade på mig för att han skulle få sova, igen... För han ska ju jobba.

Men jag då? Jag jobbar ju också fast jag är hemma. Det är faktiskt svinjobbigt att vara gravid och sköta hem och hushåll (dessutom sjukt tråkigt). Männen kan ju leva precis som vanligt, hela tiden. De kan dricka alkohol å träffa polarna för en öl eller två, koppla av och ta vara på tiden "innan de blir pappor". Vi kvinnor får ju det där ansvaret direkt, vi är mammor redan från första graviditetsdagen. Inatt blev jag faktiskt avundsjuk, ett mycket fult personlighetsdrag som jag sällan drabbas av. Det beror säkert på att jag är just trött och har ont här och där. Jag har varit hemma sjukskriven i nästan ett halvår och det börjar närma sig slutet nu. Jag är väldigt lycklig över att vara gravid. Det är det häftigaste jag varit med om men också jobbigt.

Jag är rätt säker på att de flesta gravida har liknande känslor. Speciellt så här mot slutet när man är stor och otymplig och männen sover som små prinsar för att sedan kila iväg som vanligt till jobbet...

Så nu sitter jag här i soffan med ännu en trött hemmadag framför mig. Ögonen går i kors men kroppen vill inte sova. Det är ju i alla fall fredag. Vill att J ska komma hem (han har nyss gått) och jag vill krama om honom och inte vara irriterad. Jag vet ju att det kommer bli värre än så här framöver men just inatt var jag bara så otroligt less.

Min man är ju mitt allt (än så länge) och han är den finaste på jorden. <3