Idag är det söndag. Söndagar ska väl vara tråkiga antar jag men den här tar väl typ priset. Hela den här helgen har väl kanske inte varit någon höjdare faktiskt...

Mestadelen av den har jag fått spendera ensam som sagt. J har varit iväg på det ena och det andra och just nu ligger han och sover. Bakis. Han har varit borta ett dygn, blev "omhändertagen" av alla grabbkompisarna. Det är ju jättekul! För honom. För min del har helgen varit som vilken vardag som helst. Fylld av tvätt, städ, trötthet, tristess, sammandragningar och irritationen över att det aldrig finns ett skit att se på tv.

Var på stan med svärmor en sväng igår men det går inget vidare å vandra runt. Jag är så jäkla långsam nu. Små korta steg för att undvika smärta. Obehag av trycket nedåt och en hård mage med sparkande bebis i. Dessutom smärta resten av kvällen och natten efter promenerandet. Fick ta ett par alvedon innan jag gick till sängs igår.

Vaknade tidigt som vanligt imorse vilket gör att den här dagen känns som en vecka. Jag är så sjukt uttråkad. Kroppen fungerar inte som förut och allt är jobbigt. Blir irriterad på det mesta just nu känner jag. Att vara ensam så här mycket suger! Det känns precis som när jag var arbetslös förutom att jag nu dessutom har en gravid kropp att ta hänsyn till. Då kunde jag i alla fall gå till gymmet ett par timmar om dagen och döda både energi och tid. Nu kan jag inte göra någonting. Bara vänta.

Och imorgon är det måndag igen. Vill kräkas bara av tanken på att jag ska vara själv ännu en vecka i det här hushållet och fortsätta med att dammsuga, tvätta kläder, damma, diska och laga mat. Och vänta! Ååååååååh så tråkigt!!!!

Just nu vill jag inget hellre än att Bullen ska komma ut. Det är pisstråkigt nu och ja jag är less!

Vad fan ska man äta till middag?

Gråmulet ute, balkongen har förfallit och tomaterna börjar bli röda. Måste nog ta tag i det där tänker jag, kasta och plantera nytt. Har inte ens orkat dammsuga där ute, det är björkfrön överallt och jag avskyr det! När tar det slut? När finns det inte längre något på björken som lossnar, virvlar runt och fastnar i allt? Jag har de där kapslarna i håret, mellan tuttarna, i bilen, hemma...

Solen bryter sig fram ibland men luften är så sval och skön nu. I morse stod jag i duschen under en het stråle och njöt för första gången sedan i vintras tror jag. Jag stod där länge, för att bli varm. Så konstigt. Men jag överlevde sommaren, det gjorde jag, tack gode gud eller vem som helst. Periodvis trodde jag faktiskt att jag skulle bli galen av värmen. (Det kanske jag blev också?)

Hösten är här nu och om någon dag kan vi välkomna September. Åå som jag längtat efter dig. Längtat efter färgerna som snart pryder vår värld, längtat efter svalkan, de varmare kläderna och testunder under en filt. Kanske blir det också månaden då Bullen kommer till världen? Själv räknar jag med att det inte blir förrän i Oktober men man vet aldrig. Det spelar ingen roll.

Idag befinner vi oss precis i början på vecka 37 (36+1 för att vara exakt) och det börjar märkas att jag varit gravid länge nu. Det börjar bli tungt och det känner jag nu även av i svanken. Sömnen är fortfarande värst men jag försöker helt enkelt att sova när tillfälle ges. Måste komma över det där med att man endast sover på natten för det fungerar inte så just nu. Sover när jag känner att jag kan och måste för jag blir en hemsk människa annars. Stackars J! Han är också trött. Det är mycket som ska hända nu och tankarna är nog både stora och många hos oss båda. Undringar blandat med nyfikenhet.

Ja, nu är det verkligen slutspurten kvar bara. Cirka fyra veckor innan vi får se vem som gömt sig där inne i magen hela året...

Dagens mage!

Här hemma har vi saker öveallt, ett helt litet rum fullt av vagga, babyskydd, små kläder, mjukisdjur, filtar, bäddsaker. Vi har en skötbädd till tvättmaskinen, bäddmaterial till vaggan som än så länge ligger i min garderob, en matta med antihalk som ska ligga i Bullens rum och en badbalja mm mm. I bilen sitter ISO-fix fästet fastmonterat och påminner om vad som komma skall.

Och nu har vi även hallen full, av en vagn! Äntligen har den fått komma hem. Som jag väntat! Vi var och hämtade den i uppsala igår eftermiddag. Jag fick nästan en tår i ögat av att se J rulla ut ur butiken med den. Tänk sedan då, herregud jag kommer fälla tårar hela tiden av att se min lilla familj tillsammans.

Vi fick en fin mjukiskanin som gåva av butiken, den får bo i vagnen tills Bullen kommer. Känns bra att det ligger någon/något där i så att vagnen inte står helt tom.

Det jag egentligen ville komma till var att trots att vi har alla de här sakerna utspridda överallt som påminner oss om vårt kommande uppdrag som föräldrar så fattar åtminstone inte jag någonting än. Det känns som att vi bara köper hem lite saker som kan vara bra att ha någon dag. Vi ställer undan allt där det får plats och så är det liksom inte mer med det. Det är precis som när man var yngre och började spara på saker tills man skulle flytta hemifrån. Ganska tidigt började jag få saker att stoppa undan till den dagen då jag skulle lämna mitt flickrum. Det kunde vara handdukar, köksredskap, muggar, glas osv. Det var ju inte så roligt då men när jag väl fick den där första lägenheten så hade jag ju allting jag kunde tänkas behöva. När jag stoppade ner alla de här pinalerna jag fick av mamma och mormor ibland i lådor så kändes det ju en aning avlägset. Vad fasen skulle jag med alla de här sakerna till?

Nu ska ju ingen flytta ut här, det är ju någon som ska flytta in. Men jag tror inte att jag kommer förstå förrän vi får hem vårt lilla knytte. Tills dess ska jag nog gå och dra kaninen i vagnen lite här inne i lägenheten så att jag får in det rätta sömngunget...

Här är den! Vår fina, fina vagn! Den du Bullen, den kommer du att sova gott i!

Jag har de senaste dagarna börjat inhandla de här praktikaliteterna som behövs både till mig och Bullen. Det är ju några saker vi måste ha och några som jag känner att jag vill ha ut i fall att.

Bland dessa saker finns till exempel blöjor, tvättlappar, badolja, nappflaska, amningsinlägg, bindor och salvor. Botaniserade på Coop igår och insåg att det är rena rama babydjungeln där ute. För någon dag sedan köpte jag amningsinlägg från en annan butik men igår såg jag att det fanns ekologiska på coop och de hade jag ju hellre köpt. (Väljer alltid ekologiskt när det går.) Får köpa det nästa gång, nu vet jag ju att det finns. Vanliga tvättlappar letade jag också efter i en ekologisk variant men kunde bara hitta våtservetter. Föredrar att använda tvättlappar med hederligt vatten och någon skonsam tvätt till Bullens lilla sköra rumpa, i alla fall här hemmavid. Onödigt med sådana där färdiga tvättlappar med e-ämnen och parfym i. Någon av er som vet vart man kan köpa ekologiska tvättlappar?

En annan grej är ju det här med nappflaska! Jag vill så klart amma, om det går, men om det inte fungerar eller om Bullen faktiskt inte blir mätt på mjölken och kräver ersättning också så känns det bra att ha något för ändamålet hemma. Jag har kikat på nappflaskor i glas eftersom de i plast oftast innehåller gifter av olika slag. Men så har jag också hört talas om de här flaskorna som ska minimera risken för att barnet får i sig luft och därmed kan drabbas av magont. Såg sådana på Coop igår men då är ju de naturligtvis helt i plast. Så vad väljer man då? För egen del tycker jag att det känns bättre att köra på flaskorna i plast. Jag vill inte att min bebis ska ha ont i magen. Vad använde du/ni?

Ekologiska rengöringsprodukter fanns det på Coop och jag köpte med mig en badolja. Tänker att det nog är det enda man använder i början? För inte tvättar man väl håret på nyfödingar? Eller? Vet ju inte om Bullen har något hår så det får man väl ta den dagen i så fall. (Hoppas dock på en stor kaluffs.)

Ska börja packa ner saker i väskan nästa vecka tänker jag. Måste kanske skriva en lista först, lättare att få en överblick då.

Ja jo men lite finns det ju att göra med tiden här hemma. Du/ni får mer än gärna tipsa mig om bra produkter eller grejer som kan tänkas behövas. Vilket blöjmärke är bäst till exempel??

Nu ska jag sörpla i mig lite snutvälling! Hörs!

Sitter med en kopp te i soffan i en mönstrad gravidklänning som jag nog inte riktigt trivs i. Köpte den i början på graviditeten över nätet och provade den inte förrän den kom med posten. Då var den enorm, jättemycket tyg på magen som bara skrynklade sig. Men jag tänkte att den här kommer jag ju lätt att växa i.

Nu har den hängt i garderoben med prislappen kvar fram tills idag. Den är fortfarande lite stor över magen, eller ja det är så mycket rynkat tyg där och jag gillar inte riktigt det. Men jag tänker att jag måste använda den nu för sedan kommer den ju absolut inte att passa. Får tvinga mig att ha den på idag.

En till grej är ju det här med bh. Man ska ju undvika bh:ar med byglar eftersom de har en tendens att redan under graviditeten täppa till mjölkgångarna i brösten. Jag har ju en ganska stor byst och föredrar fasta bh:ar som håller behagen på plats. Men nu då alltså så vill ju jag undvika framtida eventuella mjölkstockningar och har därför gått över till enbart sådana mjuka bygellösa amningsbehåar. De må vara jädrigt bekväma men stöd ger de inget. Dessutom så ser det ut som att man har en uniboob eller en limpa liggandes ovanpå magen under kläderna. Inget lyft här alltså! Känner mig lite som en barbapappa eller muumin med de här stora mjuka formerna som min kropp nu mera består av...

Har haft huvudvärk sedan ett inatt. Sov på soffan innan det och tydligen så har jag legat på något skumt sätt för nacken var helt stel när jag vaknade och skulle på toa. Har därför inte sovit någe vidare den här natten heller. Försökte att slumra lite när J gått till jobbet men det känns ju som att det bara är att glömma nu för tiden, i alla fall idag.

Har fått reklamsms från ALLA butiker, det har ringt försäljare och föräldrar om vartannat. Inte en lugn stund med andra ord. Så då gav jag upp, tänkte sätta en bulldeg istället så jag har nåt å göra en stund. Då tappar jag naturligtvis ut hela jävla rispaketet. Känner hur det strilar ris så fint över min ena axel och hör hur de små kornen landar runt omkring mig. Överallt. Ungefär samtidigt börjar mitt ansikte skrynkla ihop sig och tårarna falla nerför kinden. Jag ORKAR inte!

Fram med dammsugaren bara. Tårarna rinner. Är så trött och den där huvudvärken som vägrar ge med sig också trots alvedon. Tänker att det ska vara så här nu resten av tiden. Fyra, fem, kanske till och med sex veckor av kass sömn och ont överallt innan Bullen kommer. Nätterna blir så evighetslånga och dagarna likaså när man bara får timslånga sömn-/vilopauser då och då. Jag vet liksom inte vad jag ska göra hela nätterna när jag är vaken. Det är ju bara mörkt och tyst överallt å J sover så jag vill ju inte störa. En natt känns som en vecka minst.

Nu har jag pratat (gråtit) med mamma och beklagat mig över det här. Jag tycker att jag är klar med den här graviditeten nu. Eller jag har gärna kvar magen och så ett tag till men det här med sömnen är fanimej det värsta jag varit med om. Det påminner om den där tiden när det var som värst på mitt gamla jobb i eskilstuna och jag sov kanske två timmar per natt tills det kändes som att jag stod med nästippen mitt emot den där omtalade väggen. Det var tur att jag kom in på högskolan då om jag säger så...

Nu måste jag helt enkelt bara härda ut. Och förbereda mig på att jag inte kommer få så mycket sömn sedan heller. Men då är vi åt minstone två. Jag är ju ensam med den här kroppen nu, får fixa och överleva dagarna och nätterna i den själv. Kan inte lämna över magen, höfterna och den vidriga halsbrännan till J när jag vill vila.

Degvätskan glömde jag av på spisen så den blev för varm också, var jag tvungen att kyla av den. Får väl se om degen ens behagar jäsa...

Nä det börjar bli riktigt jobbigt nu tycker jag. Med kroppen och all den här tiden som jag inte vet hur jag ska fylla upp. Är för trött och har ingen inspiration till att pyssla eller måla å dutta runt med små projekt, kan inte ta några längre promenader för det gör ont och är hemskt obekvämt, har ingen ekonomi så jag kan inte fördriva tiden med shopping framför datorn eller gå en sväng på stan. Jag känner mig mest som ett besvärligt hembiträde/städerska i mitt eget hem...

Ja här är en bild på rissituationen. Man ser ändå inte riset så bra men det hamnade i precis heeeeeeeela köket!

Ska väl fortsätta gråta en skvätt och baka ut den eventuellt ojästa degen så kanske det känns lite bättre sedan...

Om gårdagen var en riktigt usel dag så kan jag säga att den här dagen känns helt tvärt om, än så länge. Jag har sovit ganska bra, typ kanske sex timmar sammanlagt (plus att jag sov två längre stunder igår på dagen). Tror att jag behövde det. Var ändå uppe och vankade en timme tidigt imorse men sedan tvingade jag mig själv att krypa ner i sängen igen och ja, jag somnade faktiskt om till halv åtta ungefär. (Ja, var så god intresseklubben, det går bra att anteckna det.)

Startade dagen med hårtvätt och ansiktsmask, skönt även om håret ser ut som en urtvättad disktrasa. Men alltså hallå, jag måste bara tala om en av de bästa sakerna, för min del ska tilläggas, med den här graviditeten. Skinnet! Eller ja, huden i ansiktet, den har ju blivit tusen gånger bättre den senaste tiden. Jag tycker att det märktes ganska stor skillnad då när jag slutade äta p-piller för nästan två år sedan. Men nu de senaste månaderna så har jag knappt haft en enda liten yttepyttefinne att klämma på. Inga plitor, ingenting och jag går mer än gärna runt helt utan smink. Färgar jag bryn och fransar bara så känner jag mig ganska fin just nu.

Apropå det, det här med p-piller. Det känns ju inte som att man någonsin vill stoppa i sig sån där skit igen. Mår mycket bättre utan men jag betackar mig mensdagarna som är vidriga och de där humörsvängningarna och gråtattackerna. Med de piller jag åt fick jag ingen mens alls och det var ju en fröjd eftersom jag drabbas av sådana smärtor. Kanske blir det bättre efter att ha fött barn, kanske blir det till och med sämre. Tiden får väl utvisa... Man känner sig lite vilsen i den här preventivmedelsdjungeln måste jag säga. Jag vill inte ha spiral (kan inte mä tanken av att ha grejer i kroppen som inte är mina egna...) å jag vill inte stoppa i mig en massa hormoner. Tänker också på cancerrisker och blodproppar osv. Nu när man ska bli förälder får man en annan syn på saker och ting. Tycker nog det är dags för männen att ta över det här ansvaret nu alltså... Eller vad säger ni? Känns det inte lockande att ta en tablett varje morgon som gör att ni får världens finnutbrott eller gråtattacker på jobbet när datorn inte går igång , eller varför inte stoppa in en liten kopparstav i snoppen, det är ju smidigt, dödar allt och du kan vara heeeelt säker på att inte bli pappa. Kanske vill du hellre operera in en hormonstav i armen? Ååå alternativen är oändliga! ;)

A nä, den dagen när det finns preventivmedel för män så lär det ju vara något heeelt utan biverkningar, något som varken syns eller känns. Tror ni inte? Män skulle ju tex aaaaaaaaaaaldrig stoppa upp nån liten mojäng i familjelyckan bara för att vara helt säker på att inte göra någon gravid, det har jag oerhört svårt att tänka mig. Men tanken är ju ganska spännande. Tänk vad vi kvinnor gör egentligen... Och vad vi får stå ut med.

Den osminkade sanningen... Haha!

Det är inte roligt, det känns som en plåga varje kväll när jag ska gå och lägga mig och inatt blev jag till och med arg.

Hade ont i kroppen redan innan jag lade mig. Gick efter en stund upp och tog ett par alvedon som aldrig hjälpte. Låg där och försökte slappna av i höfter och svank. Ingen position var bekväm. Och så halsbrännan och sparkande bebis ovanpå det. Ögonen så otroligt trötta men kroppen liksom vägrar låta mig få sova. Till slut så somnade jag väl eftersom jag vaknade av en knuff som inte kom från insidan. Det var J som knuffade och jag vet exakt vad det betyder. Jag snarkar. Men just då i den stunden så blev jag arg, hade ju preciiiis kommit till ro. Jag skiter i om jag snarkar, bara låt mig få sova nu när jag äntligen somnat! Förut när J puffade på mig så kunde jag somna om utan problem, nu däremot är det som om jag redan är inställd på att bli klarvaken på en halv sekund (mammamode) och det går bara inte att sluta ögonen och återuppta sömnen. Det är ännu svårare när man direkt börjar känna den där irriterande smärtan i höft och svank och den ökande irritationen av att min man väckt mig. Jag gick direkt upp och ut till vardagsrummet. Då får ju J sova i alla fall men jag satt där i soffan och var arg. Började nästan gråta. Har inte fått sova en hel ostörd natt sedan jag blev gravid tror jag. Kanske nån enstaka men alltid har det varit nåt, kissnödig, för varmt, halsbränna, hungrig, sparkar, mer kissnödig, obekvämt osv osv. Jag är TRÖTT!!!

Det jag blev mest irriterad på där jag satt i natten var att männen slipper allt detta. De behöver inte ha ont, de kan sova precis hur de vill, de väcks aldrig av aliensparkar flera gånger per natt, de har inget som pressar mot urinblåsan, de kan vända sig när som helst i sängen utan minsta problem, listan kan göras lång... Jag blev irriterad för att J inte bara lät mig fortsätta mitt ljudliga sovande och kanske smög iväg ut till soffan själv. Nej det blev jag som flyttade på mig för att han skulle få sova, igen... För han ska ju jobba.

Men jag då? Jag jobbar ju också fast jag är hemma. Det är faktiskt svinjobbigt att vara gravid och sköta hem och hushåll (dessutom sjukt tråkigt). Männen kan ju leva precis som vanligt, hela tiden. De kan dricka alkohol å träffa polarna för en öl eller två, koppla av och ta vara på tiden "innan de blir pappor". Vi kvinnor får ju det där ansvaret direkt, vi är mammor redan från första graviditetsdagen. Inatt blev jag faktiskt avundsjuk, ett mycket fult personlighetsdrag som jag sällan drabbas av. Det beror säkert på att jag är just trött och har ont här och där. Jag har varit hemma sjukskriven i nästan ett halvår och det börjar närma sig slutet nu. Jag är väldigt lycklig över att vara gravid. Det är det häftigaste jag varit med om men också jobbigt.

Jag är rätt säker på att de flesta gravida har liknande känslor. Speciellt så här mot slutet när man är stor och otymplig och männen sover som små prinsar för att sedan kila iväg som vanligt till jobbet...

Så nu sitter jag här i soffan med ännu en trött hemmadag framför mig. Ögonen går i kors men kroppen vill inte sova. Det är ju i alla fall fredag. Vill att J ska komma hem (han har nyss gått) och jag vill krama om honom och inte vara irriterad. Jag vet ju att det kommer bli värre än så här framöver men just inatt var jag bara så otroligt less.

Min man är ju mitt allt (än så länge) och han är den finaste på jorden. <3