Jag har absolut ingen "sence of style" i normala fall, är för kort och tjock för de små flickplaggen i butikerna. Men nu när jag är extra rund så kan man väl säga att den där "stylen" absolut icke existerar. Får ta på mig mjuka å sköna grejer som magen ryms i. Känner mig ofta mindre läcker...

Så idag tog jag på mig en kjol och ett linne. Linnet fladdrade och jag såg inte klok ut men jag tycker mycket om den blå färgen.

Dra på trissor, då kom jag på det! Klädknuten (finns nåt annat namn?)! Jag knöt helt enkelt ihop linnet så det formade sig efter Bullens hemvist. Toppen tyckte jag!

J däremot tittade mycket skeptiskt på mig och undrade vad jag gjort, skulle det se ut så där?

Japp, nu tänker jag se ut så här och återinföra denna praktiska knut! Är ni med mig?

Nu är det tätare besök hos barnmorskan som gäller. Varannan vecka fram till förlossning och idag var jag där igen.

Allt såg toppen ut och vi kunde konstatera att Bullen nog inte blir nån jätteliten bebis. Jag ökar inte nåt enormt i vikt men magen växer ändå och ligger i den övre kurvan (34 cm nu i slutet av v33). Fast den följer sin egen kurva och det är ju bra. Hjärtljuden var fina och jag njuter varje gång jag får höra dem. Bullen har börjat kila fast sig också, sist var huvudet rörligt men nu endast ruckbart (Duktig Bulle!). Det känns ju att det liksom tynger mer nedåt. Det är inte speciellt bekvämt att gå långt och nu har de där sammandragningarna börjat. De gör ju inte ont men hela magen blir liksom stenhård. Mycket märklig känsla tycker jag. Oftast händer det när jag går från sittande till stående position. Det är spännande när de här sakerna som man tidigare bara hört om liksom händer en själv. Jag förstår ju att det närmar sig. Bullen gör sig redo och min kropp lika så.

Det bästa med den här dagen var ändå att jag äntligen fick reda på det där cellprovsresultatet! När jag fick den första blödningen (nån gång i mars) togs ett cellprov för att utesluta cellförändringar. Saken är den att jag aldrig fick något provsvar hemskickat. Varje gång jag varit hos BM har jag glömt av att fråga om hon kunde se svaren någonstans eller om det helt enkelt glömts bort... Men så idag så tog jag upp det och då klickade hon genast fram resultatet och det var helt normalt. Vilken lycka!!! Har faktiskt varit lite livrädd att det är cellförändringar som spökat igen. Nu kan jag släppa även de tankarna. Toppen!

Nu ligger jag här i sängen och tittar på när min underbara man målar den första vändan med vit färg på väggarna i Bullens lilla rum. Bullen hejar på pappa för fullt där inifrån och det blir så himla fint! Tänk, alldeles snart kan vi ställa in vaggan där inne och bädda iordning...

Jag har druckit en kopp fömiddagskaffe idag, det är svalare ute och det har regnat en skvätt. En pytteliten skvätt. Fläkten snurrar vidare.

Vi har hunnit med att åka finlandsbåt och fira mormor hemma i Tuna den gångna veckan. Och så plötsligt befinner vi oss i augusti. Idag är det tio dagar tills jag fyller år. 31. Förstår ingenting, det har gått så fort och jag har liksom lagt hela mitt fokus på den här lilla växande människan inuti mig. Det har ju pågått hela det här året, utan någon enda liten paus. Jag har över huvud taget inte reflekterat över någon födelsedag. Har bestämt vilket datum jag och syrran bjuder på tårta, det är väl allt. Känns heeeeeelt oviktigt i år men jag vill gärna hem och träffa familj och vänner! Tänker att det nog inte blir så mycket resande efter det. Törs helt enkelt inte ifall nåt skulle hända. Det är ju inte så lång tid kvar, ungefär 50 dagar...

Och som jag längtar!! Tänker på kommande förlossning varje dag. Känner mig nog ganska lugn och trygg i att jag inte kan bestämma över den. Den kommer att hända och jag måste på ett eller annat sätt ta den i handen och följa med. Försöker se på det som en spännande resa, en resa med ett totalt okänt men redan så älskat mål. Vem är du där inne?

Jag kikar ner i lådan med de små kläderna i titt som tätt och vi (J, än så länge) fortsätter att renovera Bullens lilla rum. Idag ska taket målas. Vi har köpt bäddmaterial, lakan, påslakan och örngott samt plastad frottè. Babyskyddet står här i hallen och bara väntar. Egentligen är det nog bara vagnen som saknas nu och lite smått och gott. Och så måste jag komma på hur jag ska inreda Bullens krypin... Det blir ju helt vitt där inne och någon färg vill jag ju få in. Vi får se, det är sånt jag får pyssla med när J börjar jobba nästa vecka.

Man blir nästan sjuk av längtan när man börjar med allt det här pysslet! Men tiden går fort nu och jag försöker tänka att de här dagarna vi har kvar är de absolut sista som J och jag har på tu man hand, vi kommer ju aldrig att bara vara vi två igen sedan. Vi måste njuta av det och bara vara. Konstigt hur man både vill stanna tiden och samtidigt snabbspola den framåt.

Tänk vilken tid vi har framför oss...