Har haft huvudvärk sedan ett inatt. Sov på soffan innan det och tydligen så har jag legat på något skumt sätt för nacken var helt stel när jag vaknade och skulle på toa. Har därför inte sovit någe vidare den här natten heller. Försökte att slumra lite när J gått till jobbet men det känns ju som att det bara är att glömma nu för tiden, i alla fall idag.

Har fått reklamsms från ALLA butiker, det har ringt försäljare och föräldrar om vartannat. Inte en lugn stund med andra ord. Så då gav jag upp, tänkte sätta en bulldeg istället så jag har nåt å göra en stund. Då tappar jag naturligtvis ut hela jävla rispaketet. Känner hur det strilar ris så fint över min ena axel och hör hur de små kornen landar runt omkring mig. Överallt. Ungefär samtidigt börjar mitt ansikte skrynkla ihop sig och tårarna falla nerför kinden. Jag ORKAR inte!

Fram med dammsugaren bara. Tårarna rinner. Är så trött och den där huvudvärken som vägrar ge med sig också trots alvedon. Tänker att det ska vara så här nu resten av tiden. Fyra, fem, kanske till och med sex veckor av kass sömn och ont överallt innan Bullen kommer. Nätterna blir så evighetslånga och dagarna likaså när man bara får timslånga sömn-/vilopauser då och då. Jag vet liksom inte vad jag ska göra hela nätterna när jag är vaken. Det är ju bara mörkt och tyst överallt å J sover så jag vill ju inte störa. En natt känns som en vecka minst.

Nu har jag pratat (gråtit) med mamma och beklagat mig över det här. Jag tycker att jag är klar med den här graviditeten nu. Eller jag har gärna kvar magen och så ett tag till men det här med sömnen är fanimej det värsta jag varit med om. Det påminner om den där tiden när det var som värst på mitt gamla jobb i eskilstuna och jag sov kanske två timmar per natt tills det kändes som att jag stod med nästippen mitt emot den där omtalade väggen. Det var tur att jag kom in på högskolan då om jag säger så...

Nu måste jag helt enkelt bara härda ut. Och förbereda mig på att jag inte kommer få så mycket sömn sedan heller. Men då är vi åt minstone två. Jag är ju ensam med den här kroppen nu, får fixa och överleva dagarna och nätterna i den själv. Kan inte lämna över magen, höfterna och den vidriga halsbrännan till J när jag vill vila.

Degvätskan glömde jag av på spisen så den blev för varm också, var jag tvungen att kyla av den. Får väl se om degen ens behagar jäsa...

Nä det börjar bli riktigt jobbigt nu tycker jag. Med kroppen och all den här tiden som jag inte vet hur jag ska fylla upp. Är för trött och har ingen inspiration till att pyssla eller måla å dutta runt med små projekt, kan inte ta några längre promenader för det gör ont och är hemskt obekvämt, har ingen ekonomi så jag kan inte fördriva tiden med shopping framför datorn eller gå en sväng på stan. Jag känner mig mest som ett besvärligt hembiträde/städerska i mitt eget hem...

Ja här är en bild på rissituationen. Man ser ändå inte riset så bra men det hamnade i precis heeeeeeeela köket!

Ska väl fortsätta gråta en skvätt och baka ut den eventuellt ojästa degen så kanske det känns lite bättre sedan...