Du är som en sådandär ljus prick som man ser efter att ha stirrat rakt in i solen, vägrar försvinna.

Du fick själen att börja brinna. 

Du är som ett elektriskt hårstrå mot någons klädesplagg, vägrar ge dig.

Du kommer alltid tillbaka till mig. 

Du är som ett barn som håller hårt i en mammas hand, vägrar släppa taget någonsin.

Du sade att du skulle alltid vara min. 

Du finns överallt, i varje tanke, i varje tår, i varje andetag, i varje sår. 

Smekte kinden, torkade tåren, hjälpte mig bort från de taggiga snåren. 

Med revor över min varma kind ledde du mig upp på din kalla vind.

Du viskade i örat mitt att allt jag hade nu var ditt.

Jag log innan jag förstod vad det betydde, jag förstod först inte va det var du antydde...

Släcker lampan...

Det är då det börjar.

Ögonen blundar först en kort stund sedan öppnas dem med ett ryck.

Tankarna jag försökte släppa hittade mig igen. Framtiden, ensamheten och allt det andra. 

Jag ser inget annat än mörker om jag stirrar rakt framför mig, rakt upp i taket. Däremot, om jag vänder huvudet åt höger kan jag skymta ett svagt ljus. Det svaga ljuset är nattens hälsning till morgonen. 

En ny dag håller på att födas men den enda som skriker är jag.

Inombords höjer sig rösten för varje minut som går.

Snälla låt mig koppla av, låt mig sova!

Jag vänder mig om, mot väggen. Stirrar in i ingenting och tänker på allting.

Obekvämt.

Vänder mig om åt andra hållet, med ansiktet mot fönstret och det nattliga ljuset. Finns det fler som mig därute? Finns det fler som ligger med sina ögon uppspärrade och funderar på livets alla mysterium fastän de borde sova för länge sedan?

Där slutar tankarna i ett stråk av irritation. Irritation över att man inte kan sova fastän man är så trött. 

Jag sätter mig på sängkanten, dinglar med benen lite och sätter sedan ner dem på golvet. Trädplankorna e kalla, rummet är svalt. Lägger handen på bröstet, därinne bankar och bultar det som vanligt.

Led mig någonstans, visa mig vart jag ska du livliga hjärta. Ge mig en stig att följa.

Hjärtat svarar inte utan fortsätter sitt arbete precis som vanligt.

Jag ger upp tanken om att man ska följa sitt hjärta och ger mig in på magkänslan istället. Den kanske fungerar bättre?

Jag har gett magkänslan en uppgift, vi får se om det fungerar...

Idag fyller jag år!

Dagens låt blir därför: Jens Lekman - Happy birthday, dear friend Lisa

Ps. Byt gärna ut Lisa till Madeleine.... :P

Idag tror jag att orden har tagit slut.

Jag har setat och glott på denhär tomma sidan i en timme nu, det kommer fortfarande inga ord. Inga tankar. Inget att skriva ner. 

Jag känner att det finns något därinne som vill ut. Det tycks dock ha gått vilse på vägen till hjärnan.

Tomt.

Skakar jag på huvudet så kan jag slå vad om att man hör ett litet skrammel därinnifrån. Hjärnan har skrumpnat ihop. Tappat sin färg och sin form.Tappat sitt innehåll.

Jag hoppas att reserven, lillhjärnan, funkar som backup. Det kanske är den som jobbar just nu...

Nåväl, kanske lika bra å ge upp detta idag....

God natt alla läsare och ickeläsare.

Dagens låt:  Extreme - more than words

Jag
Du
Vi
Oss
Dem

Det har gått tre veckor... Tre och en halv för att vara exakt.

Det har gått ruskigt fort.

För fort.

Just nu undrar jag vart all tid har tagit vägen.

Vad har jag gjort med alla lediga dagar? 

Min semester är slut. Jätteslut och jag saknar den redan.

Det har varit underbart att kunna göra precis vad man vill, när man vill och hur man vill. Nu är man helt plötsligt tillbaka i vardagen. Tillbaka bland tider, måsten och stress. 

Jag har ingen vidare lust med det. Jag vill fortsätta min ledighet. Jag vill vara fri en liten stund till.

Detta var min första semester och det är nästan så att jag önskar att jag aldrig haft någon.

Det är lite som att smaka på något gott en första gång, choklad, glass eller en kyss. När man väl vet vad det är och hur det smakar så vill man liksom inte vara utan det. Men om man inte vet något om det så finns inget att sakna.

Nu känner jag en svag ångest. En ångest som kommer från mina vilsna tankar på vad jag vill och inte vill göra med mitt liv. För vad vill jag egentligen? Vill jag spendera mer tid på hemmet med en kass lön till tack där nerdragningar är vardagsmat och övertid ett måste? Svaret på den frågan har jag kommit underfund med nu under dehär senaste dagarna. Svaret är NEJ!

Jag vill göra något annat nu.

Något som jag tycker om och är intresserad av.

Jag vill göra något där jag får en chans att utveckla mina intressen och migsjälv. Helst av allt skulle jag vilja omvandla något av mina intressen till ett yrke, något man kan leva på.

Det krävs hårt arbete och uppoffringar för att lyckas, jag vet det. Frågan är om jag är redo för det? Redo att ta det steget? 

Den största frågan kvarstår dock. Exakt VAD är det jag vill göra??? Vill jag fotografera? Skriva? Syssla med bild och form? Satsa på sången och musiken?  

Om jag bara visste.

Det enda jag vet är att mitt nuvarnade jobb inte ger mig speciellt mycket tillbaka. Jag är fast i min utveckling känns det som.

Haken, den som gör att det blir svårt att ta sig vidare, är min fasta anställning som jag fått kämpa mig till i sex år. Den betyder mycket för mig och jag är stolt över den. Den är liksom min.

Det är så fruktansvärt frustrerande att vilja göra något helt annat utan att veta vad.

Det känns fruktansvärt frustrerande att gå iväg till jobbet imorgon. Mata samma personer, tvätta samma kläder, känna samma lukter, servera samma smaklösa mat osv... Jag vill inte. Har ingen lust. 

Varför kan jag inte få någon uppenbarelse eller något som liksom kan ge mig en hint om vilken väg jag bör välja och vad jag borde satsa på? 

Kan ingen bestämma åt mig? Göra mina val? Välja mina stigar? 

Svaret på de frågorna är också NEJ!

Ge mig ett tecken!!!! 

Jag orkar inte med migsjälv ibland. Inte andra heller för den delen.

Jag ringde honom... Varför vet jag faktiskt... För att jag ville reda ut saker och ting. Det gick inte denhär gången heller.... Det borde jag ha vetat innan. 

Jag är minst lika knäpp.... Störd, puckad, värdelös....

Så efter att ha lagt på luren och spillt ut en hel skål med gamla popcorn över mattan och hela rumsgolvet så forsar tårarna nerför kinderna....

Orkar inte mer av detta. Kan inte allt bara ordna sig? Bli bra? 

There will be better days, won`t it? 

Släpp aldrig någon inpå skinnet... Det gör ont.

Låt aldrig någon se dig gråta... De tror att du är starkare än så.

Låt aldrig någon tro att du älskar dem... De kan utnyttja dig.

Ge aldrig bort din själ till någon... De är inte värda den.

Visa aldrig någon din glädje... Den ignoreras.

Ge aldrig bort något som smakar bra... De vill bara ha mer.

Visa dig aldrig sårbar... Någon kan tycka synd om dig.

Visa alrig dina styrkor... Någon kan stjäla dem.

Ge dig aldrig.

Dagens låt: Queen - There must be more to life than this