Nagellacket är avskavt nu igen... Fult.

Borde måla nytt men då får jag ju göra om det igen om nån dag.

Kan ingen komma på ett universallack? Något som faktiskt sitter där det ska i mer än en dag. 

*suck*

Maddlur är trött idag.

Är det åldern? :P

Nej det måste vara den dåliga sömnen. Somnar tidigt på morgonen runt halv fyra och vaknar på förmiddagen runt halv elva.

Fille (Sköldpaddan) har bankat skiten ur hans keramikbadkar halva morgonen, något irriterande. Skal mot keramik låter ganska mycket har jag kommit fram till. Tokpadda!

Det är väl snart dax å kliva in i duschen kan ja tro, ska iväg å fika med Anna klockan två. Det var längesedan.

Detta är nog det tråkigaste inlägget jag någonsin skrivit. Det bjuder jag på och ger ett löfte om att återkomma med något mer innehållsrikt nästa gång. 

Dagens låt:  Laakso - Long beach

Justja, jag glömde.

En god vän till mig kom med ett förslag som lät näst intill oemotståndligt.

Tack Claes för tipset, ska följa det så gott ja kan!!!

Nattens musiktips blir därför : Silverchair - The greatest view

Jag såg dig inte när du smög upp bakom mig.

Du flåsade mig i nacken med din vidriga andedräkt.

Du lade dina spinkiga armar runtom min midja och höll hårt med dina långa vassa fingrar. Du skulle aldrig låta mig gå.

Jag hatade dig då, tills du böjde dig ner och viskade i mitt öra att allt skulle bli bra. 

Först då kände jag att det kom värme även från din kropp. Du var inte kall, du var inte död. Du var inte alls så som jag förväntat mig att du skulle vara.

Du stod sådär en evighet, ja det kändes så. Till sist vande jag mig. Du luktade knappt, ditt grepp kändes stadigt och tryggt, dina flåsande andetag som snuddade vid nackhåren värmde i kylan.

Din beniga kropp skavde mot min mjuka men det gjorde ingenting. Du var där och du hade stannat. Det betydde allt.

Tillslut släppte du taget och jag vände mig om. Jag blundade. Jag var rädd för att se vem du var, hur du var och på vilket sätt du såg ut.

Du tog mina händer i dina, som förstod du min rädsla, förde dem upp emot din hals och lämnade dem där.

Det var nu upp till mig att våga.

Tre andetag tog det att fånga modet, det som finns inom oss alla men som så få av oss hittar.

Händerna som jag hållit så stilla började att känna sig fram. Din hals kändes len och rynkig, som på en gammal människa. Hakan var spetsig, nästan kvinnlig och läpparna smala, utan några konturer. Din hud var fuktig men det skrämde mig inte, jag kände ett leende där under mina kalla handflator. Ett leende fullt av värme och välbehag. Du viskade till mig att det var längesedan någon kännt så varsamt på ditt skal som nu. 

Mina händer kupade sig runt dina utstickande kindben, hade du alltid varit såhär? Kraftlös? Fingrarna letade sig sedan till det allra känsligaste, ögonen. Du blundade och jag kände att det ena var större än det andra, du märkte det...

Porslin, sade du då med en sträv röst, aningen bitter.

Längst upp på huvudet där vi andra har hår växte något som kändes som fårull. Lite strävt, tjockt och tovigt. Jag drog lite i det för att se om det satt fast, det gjorde det. 

När min bild av dig var någorlunda klar öppnade jag mina ögon så sakta jag förmådde. Jag var livrädd.

Där stod du, framför mig, så tydlig, så ensam och så levande.

Det lyste om dig, ett gyllene sken.

Jag fäste min blick i din, i det ögat som fortfarande levde och hade hälsan och där såg jag något som jag aldrig sett förut, hos någon. Där inuti irisen och den svarta linsen fanns liv, där fanns glöd och passion och där fanns känslor.

Du var det vackraste jag någonsin skådat. 

Ditt skal var skadat, utmärglat och uppgivet men din insida var mer levande än någon annans.

Jag avundades dig. 

Musiken betyder mer för mig än något annat.

Musiken är min bästa vän, den sviker mig aldrig, lämnar mig aldrig, klagar inte på mig, hatar mig inte och låter mig vara ifred när jag vill det. 

Den finns där när jag behöver den, i alla lägen. Den finns där när jag är ledsen, glad, upprymd, vilsen, tårögd, ensam eller när jag inte känner något alls.

När jag inte har någon axel att luta mig emot så är det musiken som blir mitt stöd.

Ett stöd fullt av toner, melodier, fina ord, meningar, bas, diskant, det bästa av stöd. Någon att dela något med. Känslor, sång, tankar och uttryck.

Vad skulle jag göra utan musiken?

Vad skulle jag vara utan musiken?

Jag törs knappt tänka på det.

Jag sjunger ofta, ni som känner mig vet... Det är väldigt svårt för mig att hålla tyst när jag hör musik, det kan vara vilken musik som helst. Bra, dålig eller alldeles värdelös, alltid hittar man något som fastnar eller som man liksom måste pröva få ut ur sin egen mun med sin egen röst. Liksom för att se om det funkar. Ibland gör det det, ibland inte.

Sången har nog alltid funnits hos mig, ända sedan jag var liten då pappa och jag spelade in på band när jag sjöng och han trummade.

Jag har ärvt musikaliteten av pappa, den gamle räven... Den gamle hårdrockaren som sadlade om till dansbandsmusiker... *suck* (Varför i allsin dar byta ner sig så?)  

Jag har honom att tacka. Musiken är en del av mig och har alltid funnits runt omkring. Pappa spelade alltid hemma, jag älskar fortfarande ljudet av en välstämd gitarr. Det har någon sorts lugnande inverkan på mig. Ett varmt klinkande, toner som liksom flyger fram och sätter sig i örats kant, kittlar en lite för att sedan bytas ut mot andra, starkare toner som byggs ihop till något. En melodi. En sång.

Formlösa byggstenar som ändå bildar något av det vackraste som finns.

MUSIK! 

Nu får det vara nog!!

Om ganska så exakt 10 dagar har jag varit singel i 24 år. 24 ÅR!

Jag har nog aldrig tyckt så illa om mitt singelliv som jag gör nu. Jag kan uppriktigt sagt säga att jag HATAR det.

Jag är så förbannat trött på att alltid vara den i kompiskretsen som är ensam, singel eller vad man nu väljer att kalla det.

Den som sitter utan någon att mysa med när det är filmkväll. Den som inte har någon att pussa på när man vaknar och säga god morgon till. Den som inte kan åka på släktmiddagar. Den som inte har någon att luta mig emot när jag är ledsen. Den som inte har någon...

Så har det liksom alltid varit.

Jag har alltid varit dendär nörden med konstig musiksmak som aldrig varit ihop med någon.

Jag har alltid varit den som man bara sett som kompismaterial för att jag är snäll och pålitlig och oftast väldigt glad.

Jag har alltid varit den som önskat mest men aldrig fått det jag helst av allt velat ha.

suck!

Inte heller dethär året har jag hittat någon... Jag har träffat några men ingen som det liksom klickat med. Typiskt.

Jag har verkligen försökt, det ska gudarna veta. Jag har trotsat en del av mina rädslor, tagit mig i kragen, gaskat upp mig, gömt undan känslor, letat men fortfarande ingenting... ingen...

När ska det hända? Underverket?

Jag går här å väntar och väntar och försöker å försöker....

Sedan slutar jag vänta och slutar att försöka för att folk säger att man inte ska leta. Rätt va det är så står han bara där, säger dem.

Det har heller aldrig hänt.

Jag har verkligen provat allt och ingenting.

Jag har varit modig, modigare än många andra. Jag har försökt verka ointresserad. Jag har försökt verka intresserad. Jag har försökt verka VÄLDIGT intresserad. Jag har försökt vara normal. Jag har försökt vara lite sexig. Jag har försökt testa sånt jag egentligen inte vågar. Jag har försökt, jag har försökt, jag har försökt....

Nu har jag inga fler trix i min trollerilåda. Jag har provat allt jag kan komma på, utan något som helst resultat.

Jag vet inte hur jag ska bära mig åt eller hur jag inte ska bära mig åt.

Jag behöver hjälp!

Jag vill inte vara ensam längre. Jag vill inte vara själv här i min lägenhet varje kväll. Jag vill inte vara den enda av mina vänner som fortfarande tycker det är roligt att gå ut å träffa folk å leta efter potentiella pojkvänner. Jag vill inte vara den som får höra om hur bra alla har det och hur lyckliga dem är. Jag vill inte vara den som får höra orden: Det kommer ska du se lilla vän!, Den som väntar på nåt gott....

Jag får krupp när jag hör sådana fraser. Det är det värsta jag vet. Det kommer ju aldrig, fattar ni inte det? Jag är fortfarande singel trots alla 67493027298 fraser som ni så omtänksamt delat med er av under x antal år...

Folk säger att man bara ska vara sigsjälv. Jag är alltid migsjälv, det tycks inte vara någon fördel i dethär med att skaffa sig en partner. Inte i mitt fall iallafall.

Kanske ska jag testa en ny teknik, den enda teknik jag hittills inte gett mig in på för att jag hatar den.

Tekniken kallar jag för hjälplösa-bimbo-tekniken. Den verkar gå hem.

De flesta blonda bimbos utan något bakom pannbenet verkar ha pojkvän. Man ska tydligen spela vek och inte kunna något, vara smal och snygg men inte veta något för att man ska kunna bli tillsammans med någon. Stämmer det? Mhmm får ta å testa det då å se om det funkar... ett problem bara... Jag kan inte ljuga... och jag är inte smal...

Jag får väl helt enkelt ta å skaffa mig en härlig anorexia, blondera sönder håret, skaffa rosa läppglans och blinka med ögonfransarna tills de gör ont. Om det nu är det som krävs?

Jag vill ju så gärna hitta någon som hittar mig tillbaka.

Jag vill så gärna så gärna så gärna ha någon att tycka om.

Snälla hjälp mig.

Leendet dog.

All glädje som funnits försvann.

Det tog bara ett ögonblick.

Ögonen slöts, munnen blev ett streck och hjärnan nollställdes. Du stod stilla, blick stilla, bara bröstkorgen rörde sig. 

Där framme fanns det som du mest av allt ville undvika. Ångesten växte. Du var tvungen att passera, det visste du. Han hade ju redan sett dig.

Där stod du som ett fån medan han kastade blickar över din kropp.

Hjärnan började återigen att ta kontroll, benen som nyss varit stela som två fiskpinnar började gunga och sakta stegade sig fötterna framåt. Fingrarna i vantarna var varma nu, svettiga. Vad gjorde det? Det var ändå ingen som skulle hålla i din hand. Det var aldrig någon som skulle hålla i din hand mer. 

Smärtan som följde efter att någon släppt taget var alltför stor så därför hade du bestämt dig för det, aldrig mer.

Du var glad att det var kallt ute, vantarna blev till ett skal, ett skydd mot allt det onda. Allt det onda som vid en första åsyn tycktes vara något ljuvligt och varmt men som alltidpå ett eller annat sätt utvecklades till något ont och smärtsamt.

Du närmade dig, även din panna blänkte av de små svettpärlorna som tvingat sig fram under mössans kant.

Att någon kunde få någon annans kropp att bete sig på dethär viset. Du förbannade honom. Du förbannade hans förmåga att ge dig känslor du numera kunde vara utan. 

Han log när du passerade. Han log detdär leendet som förr fick dig att smälta och bli till en liten, liten pöl på golvet framför hans 43:or. 

Du kände rosorna på kinderna som blommade ut i full prakt och förbannade dem också. Nu visste han, nu visste han att du ännu inte släppt taget.

Du ville för ett ögonblick sluta andas och sjunka igenom den frusna marken.  Synd att det inte var möjligt.

Du kvävde impulsen att vända dig om för att se om han fortfarande stirrade på dig. Du fortsatte framåt.

Du tänkte på det han gjort mot dig, det va på det viset du hade klarat dig utan honom så länge. Du tänkte på hur han behandlat dig och dina känslor. Du tänkte på de svidande orden och på alla nätter han spenderat med någon annan. Du tänkte på allt det onda. Det kändes bättre då.

Han skulle aldrig mer göra dig illa sålänge du orkade tänka på allt det dåliga.

Aldrig mer... 

Jag kände på impulsen, den slog så starkt.

Hur kunde du veta?

Det var du som blev bödeln när du skrämde livet ur döden. 

Händerna som kramar så hårt blir kalla och rädslan lockar fram pärlor av glas vid din tinning. 

Skulle jag har gjort detsamma för dig utan att tveka? 

Utan tvekan.

Månskäran skär sig igenom de vassa trädtopparna där utanför.

Andningen så lätt, din bröstkorg så tom.

Jag slickar dina sår om du gömmer mina spår.

Tjänster och gentjänster.

Så starkt du klamrade dig fast vid ingenting.

Jag beundrade ditt mod.

Slutet kom för oss båda, den tid då allting var över.

Dina slutna ögon, din slappa hand, ditt bleka bröst.

Aldrig har det varit så tyst.

Aldrig hade jag känt mig såhär, så stark.

Jag vet nu, jag vet vart jag var på väg.

Jag vet var du väntar på mig. 

Därborta finns ingen rädsla och inget hat.

Ångesten är din bästa vän och mörkret är ljusare än någonsin.

Där borta.... där borta...

Vet egentligen inte vad jag gör uppe...

Borde ha lagt mig för länge sedan.

Tankar nu igen, de snurrar runt.

Vad vill dem egentligen? Låt mig vara ifred!

Saknaden efter någon är så stor ibland.

Större än något annat jag hittills känt. Svårt att förklara.

Någon förstår säkert, det är liksom något som man inte kan sätta fingret på...

En stark känsla som bottnar någonstans i magtrakten, liksom ett sug.

Jag vill bara veta hur det är, hur det känns.

Jag vill se det andra ser.

Jag vill gå igeom det andra går igenom.

Jag vill känna mig normal.

Jag vill slippa alla tankar som säger att det är fel på mig, att jag är ful, att jag är konstig, att jag inte duger.

Jag vill duga!!