Jag är liksom sjukt trött på allt vad singelliv heter! Jag vill ha en man! Någon att krama och laga mat till! Någon bara... Någon som är varm och go och bryr sig om!

Ska det vara så förbaskat jäkla svårt???? Jag är inne på mitt 26:e!!!!!!!!! år som singel. Det är helt sjukt och heller inget som jag hymlar med. Det känns inte längre pinsamt att säga att jag är en evighetssingel, det är ju den jag är och den jag är så sjukt trött på att vara. 

Han där uppe på molnen eller vart fasen han nu håller hus verkar inte vilja att jag ska hitta någon. Han verkar vilja att jag ska sitta här i min tremannasoffa alldeles ensam tills jag dör. Om jag visste numret till himlen så skulle jag ringa på en gång och fråga vad faan han håller på med! Varför han inte låter någon korsa min väg?

Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att träffa någon heller. Alla andra träffar ju folk/killar både här och där men inte jag inte. Alltid är det något som går snett...

Är det mig det är fel på? Är det slut på mina strålar, de som ska locka på karlarna? Är jag så hiskeligt hemsk och ful och så tjock att ingen kan tycka om mig?? Vad är felet???????? Tala om det så att jag kan göra något åt migsjälv! Å säg inte att jag måste älska mig själv först innan jag kan älska någon annan för det är fan bullshit! Jag älskar mig själv helt och fullt, jag har bara några skavanker som jag inte är så förtjust i.

Jag gav mig faan på att jag skulle börja dejta utav bara fasen nu när jag började mitt nya liv i skolan men hey, jag har inte haft en enda dejt hittills. Jag vet varken vart man finner sig en dejt eller hur man gör när man dejtar men jag vet att jag borde göra det...

Nån som vet nåt om dejtande och hur man hittar en man att dejta???

Usch vad desperat dethär lät men ja det är nog ungefär så desperat jag känner mig. Eller inte desperat kanske, mer trött på dethär. Uschanemej! Nu får det vara nog!!!

Jag har ångest!!!

Det känns som om dagarna innehåller alldeles för få timmar. Jag vet inte hur jag ska göra för att få ihop allt utan att jag själv ska stressa sönder.

Samtidigt som jag har ångest så är det här det roligaste jag varit med om på många många år. Skolan är såå mycket bättre och roligare än vad jag hade kunnat föreställa mig.

Det finns bara en hake och det är pengar! När man går i skolan så får man minimalt med pengar. Det är inte roligt och skapar ännu ett stressmoment. Jag vet att jag måste jobba, men när? När ska jag få in jobbet bland skolan, träningen, vännerna, fritiden, mitt målande som jag verkligen vill hinna med och allt annat? Dessutom ska man tydligen äta tre mål mat och två mellanmål någonstans däremellan... Tro mig, jag gör mitt bästa!!

Bloggen har jag ju nästan glömt bort att skriva i för tiden har inte funnits. Det finns så mycket jag vill göra men så lite tid känns det som just nu. Den tiden som blir över, ja den sover jag ju på. Jag är helt slut i huvudet och jag har nog inte sovit så här gott om nätterna på flera år. Det är mycket bra!!

Det finns dock saker jag vill ändra på. Sovandet till exempel. Jag älskar att sova länge om morgnarna och det skapar ju också en del problem. Jag äter min frukost senare och missar en massa timmar där jag skulle kunna göra andra saker på. Morgonpromenader till exempel. Dessutom så målar jag ju helst omkvällarna och nätterna... Det vill jag ju inte ge upp för det är då min skaparlust kryper ur sitt skal...

Näni, om ni har nån plan eller ett tips eller så till mig så skriv gärna för det börjar bli lite ont om tid här hos maddluren.

Detdär ensamma lilla ansiktet blev en prick på långt håll. En prick som knappt syntes och inte märktes.

Den lilla kroppen satt på en av gungorna och höll sig krampaktigt fast i de kalla kedjorna som bar upp gungan i ställningen. Vinden slet i kinderna men det gjorde inget, det fanns andra saker som gjorde ondare.

De andra barnen satt bredvid varandra i sandlådan. De delade sandkakeformar, hinkar och spadar med varandra. Gula, röda och blåa. Ingen brydde sig om strecket på gungan.

Sanden räckte till alla, utom dem som inte syntes. Någon hade sagt att man skulle ta för sig och vara glad men hur skulle man göra det när ingen såg en? Hur skulle man låtsas att man fanns när man inte gjorde det?

De andra var så skarpa i sina konturer att det sved i ögonen. De lyste också. Det gjorde dem och det var lite vackert på något vis.

Hon kunde sitta och stirra på dem i timmar, helt utan att de märkte något. Ibland brukade hon göra små ljud men det var aldrig någon som reagerade.

I himmelen fanns det änglar, det hade morfar sagt. Det var med dem hon pratade. Hon visste ju att de fanns fastän de inte syntes, precis som henne själv.

När hon satt där på gungan och svingade så högt hon kunde så var det för att kunna viska hemlisar i änglarnas änglaöron. Morfar hade sagt att mormor satt däruppe på en stjärna och väntade på dem hon älskade. Även om hon inte riktigt visste vad älska betydde så förstod hon att det var något bra. Något att längta efter.

Änglarna brukade tala med henne också. Helst om nätterna. De brukade smyga sig in i hennes rum, fälla ihop vingarna och krypa ner bredvid henne i sängen. De viskade tyst och berättade sagor i mörkret tills hon somnade. Om morgonen vaknade hon med ett leende och gick ut i köket för att bre en smörgås. Alldeles själv.

Leendet försvann så fort den tunna dörren stängdes igen bakom henne och vägen till dagis kändes jättelång.