Daggen i ett skålformat blad.

Glupska fåglar dövar hungern.

Lövverket där uppe skymmer himlen som är blå.

Strålarna från det runda gula klotet färgar löven och gör allt det kalla varmt.

Småkrypen vaknar alldeles tyst och ger sig ut i den friska morgonluften.

Världen har precis stigit upp.

Molnen bildar mjuka kuddar åt fåglarna att landa på.

Det finns plats åt dem alla.

Rullgardiner och kaffekoppar dras upp och dricks ur.

Varma små fötter mot kalla golv, dagens äventyr har bara börjat.

Vardagen är snart slut och lugnet kan åter ge ro.

Vindarna drar i nyborstat hår och vattenpölarna släcker jordens törst.

Trötta ögon kisar bort mot horisonten och undrar vart den tar slut.

Livet är en evighet för alla som är små...

Jag jobbade både igår och idag. På olika våningar där jag inte satt min fot på flera år.

Mycket annorlunda att komma in som vikarie igen. Jag har inget eget skåp och inga nycklar någonstans. Jag känner mg som ett förvirrat litet barn som bara längtar hem... Mitt hem är den våning där jag spenderat de två senaste åren. Den våning och de tanter som jag känner bättre an några andra.

Nåväl, det är bara tre år det gäller, edan hoppas jag att jag slipper gå till det stället över huvud taget.

Idag så jobbade jag hur som helst tillsammans med en praktikant som var hos oss för att lära sig svenska. (Varför man nu sätter SFI elever på ett demensboende där hälften inte ens kan tala?) Han kom från Irak och var ungefär lika gammal som mig. Grejjen var att han frågade om ungefär ALLA svenska ord och vad betydelsen var för dem på en dessutom väldigt knackig svenska. Jag förstod till och från ingenting och tittade på honom som ett fån och log det där ursäkta-mig-men-jag-förstod-ingenting-blicken. Han berättade då om tills man förstod...

Kruxet med dethär var att jag inte kunde förklara ens hälften av alla ord han frågade. Det kändes skitdumt att stå där med någon som undrade vad "orka" betydde utan att kunna förklara på ett vettigt sätt. Tillslut bad han mig attt förklara på engelska men inte heller det klarade jag av... Jag fann inga bra ersättningsord för de ord och meningar han undrade över. Tragiskt! Jag som svensk kan inte ens mitt eget språk. Jag kan inte hjälpa en utländsk icke svensktalande människa att förstå mitt eget språk.

Jag kände mig rätt dum om jag ska vara ärlig. Han själv kunde fem olika språk och verkade väldigt utbildad. Han hade bott här i ett och ett halvt år och gått i skolan i fem månader och kunde faktiskt göra sig förstådd på svenska. Mycket imponerande!!! Jag är tveksam till om jag skulle kunna lära mig det språk han talar i sitt hemland på fem månader... 

Han hade med sig en ordbok också och slog upp random (Ni ser, där kom det, ett engelskt ord som jag inte kan på svenska..) ord som han hade svårt för och bad oss att förklara dem. Många av dem var uråldriga och sådana ord som vi i vardagliga sammanhang inte använder. Han tyckte att det var väldigt underligt.

Jag undrar en sak, alltså vi som jobbar inom vården blir i sådana här fall även lärare. Vi har ingen som helst kunskap i hur man lär ut ett språk. Vi kan bara erbjuda vardagliga dialoger utan att kunna förklara hur och varför vi pratar som vi gör. Det är väldigt underligt tycker jag.

Jag anser att invandrare som ska lära sig svenska passas in i en miljö där de faktiskt får lära sig saker på ett riktigt sätt. Kanske vore praktik i en lågstadieklass en bättre plats att lära sig ett språk på än ett demensboende där människor har afasi och inte pratar alls?? 

Npj, det ställde till sig i min hjärna idag... Jag kan inte mitt eget språk... tydligen... ;)

För några helger sedan när jag gick hem från krogen så sparkade jag på ett vad jag trodde tomt cigarettpaket. När jagi dimman upptäckte att det var lite för tungt och inte heller lät sådär ekande tomt när min fot nuddade det så plockade jag upp det och öppnade det.

Överlycklig blev jag när jag skådade ett gäng ledsna cigaretter och en tändare i paketet. Min nyblivna studentekonomihjärna började då att arbeta och jag beslöt mig för att ta hem paketet och sedan sälja det! Vilken snilleblixt!

Jag kände mig som en vinnare och stoltserade hem med min "vinst" och lade den på fönsterbrädan för att sedan somna.

Dagen efter ser jag något vitt och rött ligga och glänsa med sin överdragsplast i solskenet där jag lade den natten innan. Vad i allsin dar var min första tanke. Någon har tagit sig in i min lägenhet! Jag var helt bombis på att någon brytit sig in medans jag sov någonstans där i det berusade drömlandet. Sedan kom jag på det.

Det var ju bara cigarettpaketet som jag skulle tjäna lite pengar på... Jag log för migsjälv och kikade efter hur många snuskpinnar som huserade där i.

Nu är det så att jag har lite saker här hemma som jag vill sälja för att stabilisera min dåliga studentekonomi.

Kanske är du sugen på ett paket cigg med tillhörande tändare och snyggt fodral där det står att rökning dödar??

Paketet innehåller ca tio och en halv cigarett och en tändare som jag tror fungerar. Så vad sägs? Vill du köpa?

Dessutom, nu när jag ändå håller på och prackar på er saker så vill jag meddela att jag tänker (vill hemskt gärna) sälja mitt gamecube med två spelkonsoller och två spel till för 700 kronor! Minneskort ingår.

Nå, nån som vill ha det då?

Ja kanske kan sälja migsjälv också?

En ensam Maddlur på 25 år erbjudes till högstbjudande. Hon är snäll och trevlig men kan bli högljudd om, enligt henne, bra musik spelas. Hon har ingen stadig ekonomi men hjälper gärna till att dra sitt strå till stacken. Äter mycket grönsaker och är således ganska billig i drift. En chokladbit då och då kan erbjudas som belöning när hon gjort något bra. Men låt henne inte äta för mycket, då riskerar du att behöva köpa henne en ny garderob...

Så vad väntar du på?

Trött i ögonen.

Tappade sönder en pajform.

Kände saknad.

Förvunna ord.

Nära till gråt.

Läste lite.

Ville.

Kunde inte.

Kallt ute.

Varmt inne.

Tvärtom.

Nog.

Du är inte här.

Svart på vitt.

Musik.

Hjärta.

Lite te och så en bok...

Det fanns död i ögonen. Den där stela, torra blicken som stirrade ut i intet utan att blinka en endaste gång. Den skrämde henne, aldrig på jobbet, men här i det kala rummet gjorde den henne livrädd.

Benen skakade men armarna hängde slappt längs sidorna. Oförmögna att skydda det som var hennes. Hjärtat bankade på i den vanliga takten, kanske något snabbare. Hon blundade och kröp ihop till något näst intill obefintligt på det kalla golvet som luktade starkt av rengöringsmedel. Hon hade aldrig sett saken från den här synvinkeln. Det såg annorlunda ut nu, därifrån.

Gråten vällde sakta upp i den ena ögonvrån för att sedan fylla även den andra. Dropparna av sorg föll ner på lenoleummattan. (Vilken tur att golvet torkades varje dag.)

Samtidigt som droppen med ett litet obetydligt ljud landade på golvet kom hon att tänka på hur många som spillt sina tårar just här och av just samma anledning.  Kanske många, kanske ingen? Jo, någon mer än henne...

Luften hade tagit slut, det var så hon såg på det. Det fanns inte längre något kvar att andas så bröstkorgen struntade helt enkelt i att göra de sedan födseln invanda rörelserna. Nu låg där bara ett tomt skal med ett dött innehåll. Hon ville skära upp det vita skinnet , stoppa in händerna bakom revbenen och klämma liv i den röda klumpen som kallades hjärta. Skulle det hjälpa? 

Hon ställde sig upp, gick fram emot den vita bädden där ett par gråa händer låg knäppta över lakarnet. 

Nej, det skulle nog inte hjälpa.

Tårarna gjorde synen suddig och hon var tvungen att blinka för att kunna se det skal som låg där så tyst och stilla. Det lugna ansiktet med de uppspärrade ögonen nästan log emot henne. Hon kände ett styng av ilska fara igenom kroppen. Ligg inte där och le åt mig!!! Förstår du vad du har gjort??

Hon gick närmare och kände försiktigt på handens hud. Den kändes lite som hennes morfars gamla skinnfåtölj när ingen setat i den på länge. Kall, stel och lite torr.

Vad var det med det här rummet som gjorde att allt blev stelt och kallt?

Gud som hon saknade livet i det som låg där framför henne. Redan. Hon kröp försiktigt upp bredvid det vita lakarnet och lade huvudet mot det tysta bröstet. Hon slöt ögonen och kramade det som var kvar. Aldrig skulle hon släppa taget.

04.35

Gråten väckte henne efter att den lämnat en blöt fläck på lakarnet. Hon satte sig upp i mörkret och sorgen vällde fram i bröstet. Då kände hon ett par varma armar omfamna henne och försiktigt dra hennes kropp emot sin.Gråten fortsatte okontrollerat en stund tills verkligheten hann ifatt.

Mardrömmarna hade börjat återkomma efter den där händelsen för något år sedan. De blev värre och värre och tog alltid någon hon älskade ifrån henne. Hon tände lampan och tittade tårögt på varelsen bredvid, den mest älskvärda personen hon någonsin träffat å sade: Lämna mig aldrig, aldrig!

Usch! Jag får inte ihop det alls. Orden tar slut och naturbeskrivningarna fastnar i handlederna för att aldrig komma ut genom fingerspetsarna. Det blev inte som jag trodde dethär.

Det är för mycket runt omkring just nu och naturligtvis ska jag ställa upp på än det ena än det andra åxå... Jag är för snäll. Jag hinner inte med migsjälv känns det som. 

Måns-Ols känns som jag vet inte vad. Det blir inte bra och nu känner jag mig stressad istället. Jag har läst det jag skrivit om och om igen men jag kommer inte på nåt mera. Texten är alldeles på tok för kort och jag borde skriva åtminstone dubbelt så mycket men när ska jag hinna och hur ska jag finna inspiration????? Det ska vara färdigt på måndag och imorgon är hela dagen uppbokad. Jag får väl sitta här och klura hela natten... Måste fixa en annan sak också tills imorgon. Baaaah, jag blir tokig!

Dessutom är jag så jävla sugen på nån sliskig choklad så jag sulle kunna mörda för å få en bit. Guuuud vad gott men nej, ska jag äta choklad nu över huvud taget så får det bli en bit mörk sådan. Jag är trött på att vara tjock, jag vill kunna äta vad som helst utan att få dåligt samvete. Tyvär så går ju inte det. Dessutom känner jag mig tjockare nu än någonsin tidigare trots att jag äter så duktigt. Jag måste träna mera. Mycket mera. Jag ska bara försöka få tid till det bland allt annat....

Vad ska jag mer klaga på nu när jag ändå är igång??? Ekonomin? Singellivet? 

Jag borde sluta klaga, jag ska vara tacksam över att jag lever, går i skolan som typ är det roligaste som finns och har en familj och fina vänner som jag älskar. Det är inte ett dugg synd om mig men ibland känner jag mig liksom otillräcklig.

Suck å pust!

Jag är allt bra svensk...

Det är lördag idag för er som inte redan visste det... Jag har nyss kommit hem från en runda på stan med J och hennes lille son T.

Jag blir så avundsjuk. Jag vill också ha en bebis. De luktar så otroligt gott och är så varma och fina på alla sätt och vis.

Tänk vilken lycka att en dag få hålla i ett barn som man själv har tillverkat... Nåväl, just nu ser ju det ut att dröja...

Men drömma kan man väl alltid??

Tog några bilder innan jag gick hemifrån... E så förbannad på mitt hår så idag fick jag för mig att platta hela skiten och gå ut utan någon form av tupering... Så tråkigt att ha håret uppsatt ständigt. Det slits också. Jag såg ut som en dränkt katt ungefär men det va säkert skönt för håret... eller nåt...

Gud vad jag längtar tills håret växt ut å jag kan tupera det hur jävla mycket jag vill!!! Då ska det nog bli större än någonsin tidigare... hahaha Gud så snyggt det kommer bli. ;)

Jag måste tvätta också men jag har verkligen ingen lust alls och så borde jag skriva mitt mån-ols men det känns segt idag. Jag har ingen inspiration känner jag. Kanske blir det nåt gjort senare ikväll eller inatt? Vi får se...

                                  Over and out!

Nu har vi äntligen börjat få tillbaka saker som vi skrivit i skolan. Äntligen lite respons som talar om att man nog inte är helt dum i huvudet ändå...

Jag är mycket nöjd över kommentarerna på mina vattentexter. Nu känns det lite bättre, nu när man vet vart man står. 

Nu är det bara att köra på med Måns-Ols osv. :)