Vit som snö.

Hur va det du sade att du ville dö?

Marken så kall och hård.

Ditt liv på väggen, som ett streck, en bård.

Du kunde ha stannat en liten stund här hos mig som du brukade.

Alla orden känns fel och alla meningar känns stukade.

Böjda i obehagliga vinklar utan ordning och reda.

Nu är jag lämnad i tristess och leda.

Pälsa på dig orden innan du lämnar mig så att du inte fryser.

Jag minns ditt nakna skinn varje gång jag ryser...

Så orörlig, så stilla.

Gjorde jag dig illa?

Jag skulle vilja säga förlåt om jag hade modet.

Men allt jag känner är omodernt, inte alls på modet.

Tyst kommer jag alltid att vara.

Jag fastnade inte i din snara.

Att skrika duger ingenting till, det vet jag så väl.

Det spelar ingen roll att du sköt pilen genom min häl...

Smärtan måste man lära sig att leva med.

Ställ er i kö, ställ er i led.

Jag vill inte bli lämnad ifred...