På mitt jobb bor det gamla människor. Någons farmor, mamma, pappa eller farfar och liknande. Ibland så händer det att man känner brukarnas anhöriga. Detta kan ibland leda till oanade möten...

Idag skedde ett sådant...

Jag skulle gå ner med matvagnarna till stället där de ska stå och när hissdörren öppnas så möts jag av ett väldigt bekant ansikte.

Till en början kände människan inte igen mig men när jag hejade igen så tittade hon på mig och tycktes minnas vem jag var.

Personen i farstun var en gammal klasskompis till mig. Ett så kallat " Hagnestabarn", ett barn som när jag var liten var lite bättre och lite rikare än alla andra. Ett sådant barn som hade lätt för sig i skolan och nu säkerligen är väääldigt välutbildad.

Nåväl, så fort jag såg vem denhär personen var så sjönk jag ner i mina slitna arbetsskor. Jag tyckte mig känna igen dendär känslan och nu när jag tänker efter så var det precis så man kände när man befann sig bland dehär "Hagnestabarnen" i lågastadiet. En mycket skum känsla, som om jag bad om ursäkt för migsjälv, för att jag jobbade på ett sådant ställe... Som om jag bad om ursäkt för att jag inte var lika duktig och präktig och smart och inte hade kommit längre än såhär.

Jag blev, när mötet var över lite irriterad på migsjälv för att jag inte stod på mig och var stolt över mitt yrke... Istället lät jag mig sjunka ner i sjuårsåldern igen... Tillbax till dedär känslorna man hade, dedär, jag vet att jag är tjock och osmart och liiiite mindre värd än alla andra. För det var så man kände sig ibland.

Jag sade till henne att det var evigheter sedan sist vi sågs pch hon tittade lite på mig och sa att ja det var det. Hon frågade om jag jobbade här som sjuksköterska. Sjuksköterska tänkte jag?? Nej, som vårdbiträde sade jag och sjönk ytterligare i mina skor. Inte ens utbildad är jag, men det sade jag ju såklart inte... Jag tordes inte fråga vad hon gjorde, det kan jag räkna ut ändå. Hon bjöd mig på några ord om den som hon nyss besökt och sedan dog samtalet ut...

Hon stod där så präktigt i sin dyra jacka och stora pärlor i öronen och talade stockholmska. Hennes båda föräldrar är duktiga tandläkare så hon har ett perfekt, vitt leende och säkerligen en examen liknande deras. Tillslut så liksom blev hon helt tyst och vände sig om för att knappa koden så att hon skulle kunna komma ut. Hon kunde inte koden så hon frågade om den och jag sade den. Sedan försvann hon medans jag ropade att hon skulle ha det så bra....

Ett mycket underligt möte. Ett möte jag nästan önskar inte existerade. Ett möte där jag inser vilka fördomar jag har, och kanske även hon. Jag kunde inte låta bli att känna mig mindre värd där jag stod i ett skitigt förkläde, alldeles oiordninggjord och luktar gammalt kiss och bajs å mat å sånt när hon stod där sådär brun och fräsch som hon alltid varit. Jag kunde inte hjälpa det!

Jag kunde heller inte missta mig på hennes blickar som inte går att beskriva, de som sade något som bara dendär känslan inuti mig kunde förstå. Dendär känslan som härstammar från min barndom.

Jag hade hellre mött henne på stan, i min civila klädsel när jag känner mig fräsch och fri. Ett ställe där ingen kan döma mig, där allt är jämnlikt. Ett ställe där ingen ser vad jag jobbar med utan där personen ser MIG för den jag är och vad jag tycker om att göra. 

Men en sak är säker, om folk bara förstod vad mitt arbete verkligen innebär (Vi torkar inte bajs hela dagarna) så skulle nog vi som jobbar med det inte känna oss mindre värda i förhållande till sådana som har det lite bättre. Om vi skulle slippa förklara vad vårat jobb är, vad vi gör och hur vi gör det, kanske skulle vi då få lite mer respekt? 

Ibland skulle jag vilja ta med mina vänner och andra som har förutfattade meningar till jobbet och låta dem slita i en vecka precis som jag gör för en ynka liten skitlön. Undrar om deras åsikter då skulle ändras?

God natt gott folk!