Han sitter på ett trappsteg, gråter av rädsla.

Hans inre syner skapar lögner som han tror på.

Han är tvungen att hålla ögonen öppna så att han inte ska se alla hemskheter.

När själen är rädd är hjärtat det också. 

Det gäller bara att inse det.

Det är när man blivit förvånad över insikten som kroppen börjar skaka av obehag.

En sorts skyddsmekanism var det någon som sade...

Är det likadant med tårarna?

En snyftning från insidan skrämmer slag på utsidan.

Ögon spärras upp när ekot studsar mot de kala trapphusväggarna.

Var det någon som hörde?

Att tysta de inre rösterna kräver mod och beslutsamhet.

Modet hämtar han från ovan och beslutsamheten har han långsamt byggt upp från grunden.

Det tog tid men det gick.

Hans stolthet försvann i lågorna bland allt det andra. 

Foton, minnen och hjältar, alla gick de upp i rök.

Nu har han ingenting kvar, bara ett elakt minne, en längtan.

Att vara övergiven till livet i ensamheten är inte något man önskar ens den värsta av ovänner.

Nu måste ha ta sig upp från botten på egen hand, utan hjälp, i ingenmansland.

Här finns ingen hjälp att få.

Här finns ingen att förbanna.

Här finns bara saker att hata. 

Din kropp ligger utspridd på golvet.

Ögonen stirrar på en vit fläck i det vita taket, synvillor...

Ligger du bekvämt sådär?

Bäst att vänja sig.

Du borde förstås sätta dig upp, förflytta blicken från punkt A till punkt B men tvångstankarna hindrar dig.

Bara en timme till....

Du blinkar i takt med klockans tickande, så rädd för vad som ska hända om du ger upp...

Ryggraden värker utan att du märker det, dina tankar vandrar på andra stigar.

Du siktar med blicken på en punkt högt där ovan, genom glaset blir allting klarare.

Att något slipat genomskinligt kan göra så mycket...

Ett ljud från posten som trillat ner i din brevlåda får ögonen att stanna upp.

Att ge sig av från transens värld är ledsamt men ett måste, det vet du.

Att släppa punkten med den stadiga blicken kan döda dig men du måste hålla modet uppe.

Hur ska någon annars tro dig?