Jag har tappat något... Vet inte riktigt vad....

Bloggandet har liksom mystiskt avtagit en stund ser jag... Det är inget jag märkt, tror jag har haft fullt upp med annat och helt enkelt glömt bort att skriva av mig saker och ting. Nu känner jag dock att det börjar klia i skrivartarmen litegranna... Orden liksom stockar sig där å snart sprängs hela magen. Väggar och golv kommer således att fyllas utav ord. Det skulle vara en syn det...

I tidningen skulle rubriken lyda: Ett ordamord!!!

Det händer en del runtomkring... Bra saker... Nya liv skapas, löften ges, leenden sprids och solen lyser. Måtte det fortsätta såhär....

Det känns lite lättare att gå upp om mornarna nu när det är ljust ute. Det känns lite gladare att kliva utanför dörren när de små vårfåglarna hälsar en välkommen. Det är lite lättare att glömma kylan när man vet vad värme är. Jag kan nog påstå att jag känner mig rätt glad.Tänk att jag har så fina människor runt omkring mig. Vänner, familj, arbetskamrater...

Ibland får jag nästan små skuldkänslor av att man inte tänker på dem dagligen, inte hör av sig dagligen å frågar hur de mår, om de vill ha hjälp med nåt, om de vill prata osv....

Jag tror att däremot att de vet att jag finns här om de behöver mig. Iallafall så hoppas jag det. Likväl så som jag vet att de finns nåstans därute när jag behöver dem... Det är fint detdär med vänskap och kärlek. Typ det bästaste! 

Idag kom jag på att det finaste ordet nog måste vara TILLSAMMANS. Är det inte ett fint, vackert och bra ord på alla sätt och vis? Ordet är en form av problemlösning, en skjuts framåt och en klapp på axeln. Tillsammans klarar man allt. Tillsammans kan man förbättra saker och ting. Tillsammans blir man ett.

Finemang!