Jag såg din blick i fönsterglaset, det var något du glömde säga.

Två steg bakåt och backa tiden, nu är igår.

Din känsla fastnade i min och blev något annat, något nytt att sätta upp på väggarna.

När jag halkade i min egen ångest tog jag tag i din. Det är lättare så. Tillslut tröttnade du på min tyngd och lämnade mig ensam. Ingen är så rädd som jag var då.

En liknelse i ögonvrån och du påminner mig om någon annan. Vänder mig till den blinda fläcken och raderar, raderar, raderar. Du finns inte längre!

Du fanns aldrig. 

Kanske var du ett skal, något nedbrytbart men aldrig verklig. Man lever på drömmarna var det någon som sade till mig. Det måste vara sanning. Jag vräkte i mig små bitar av dig för att en dag upptäcka att du försvunnit. Min önskan blev för mycket.

Sparkade småsten framför mig för att glömma. I en pöl fick jag syn på det som en gång var jag, det monster jag blivit. Någut fult och använt, något som ingen vill ha. En ointressant artikel i gårdagens blad.

Kanske ser jag dig någon gång, kanske ser du mig. Det vet vi när våra blickar möts.