Ärligt talat så är jag så sjukt trött på känslor!

Kan man inte bara få vara känslolös någon endaste liten jävla gång? Låta bli att känna efter och analysera saker och ting och slippa dåliga tankar som skapar ett dåligt humör som går ut över andra och en var.

Känslor för andra människor är naturligtvis nödvändigt men skulle man inte, låt säga mellan sex och sju på kvällen få vara alldeles känslolös? Bara så att man kan ägna sig åt sig själv för en stund?

Det vore faktiskt skönt att slippa vända ut och in på saker och ting som man ändå inte kan styra över.

Kärlek är en sådan sak. Kärlek, små virriga fjärilar i magen, känslor som får tårkanalerna att svämma över när de gång på gång styr åt fel håll.

Kärlek är det svåraste jag vet även fast jag nog egentligen inte vet så värst mycket om den. Jag vet att den finns och att den kan existera länge om man vårdar den men vart den finns, hur man hittar den och får den att uppstå är för mig en gåta. En gåta som jag längtar efter att finna ett svar på.

Ge mig ett svar, var lite uppenbar.

Jag vet inte så mycket, bara att jag fattat tycke.

Hjälp mig inse det jag inte förstått, berätta om de misstag jag har begått. Allt som är fel vill jag reda ut och få rätsida på, snälla släpp in mig, låt mig inte gå.

Ibland är jag svår och alldeles tyst, ibland kan jag bara inte få ur mig ett enda knyst.

Så svårt att öppna sig för någon som inte är så välkänd, speciellt när man gånger flera blivit bränd.

Att lita på någon helt och hållet är att täppa igen det trasiga sållet.

Sy igen alla små hål där minnen finns och se de nya chanserna genom en annan lins.

Ack så svårt att ändra kurs och vända om när det gamla grollet viskar kom, kom, kom... 

Klockan är några minuter över nio, på andra sidan gatan är det mörkt, sånär som på några tända ljus i svarta fönster. Några tända ljus som symboliserar medkänsla och också sorg.

Även i mitt fönster finns tända ljus. Jag har tänt dem för att själv påminnas om världens grymhet men också för Engla och alla andra barn som berövats livet och vandrat vidare alldeles för tidigt.

Vet du om hur många stunder du tagit? Stunder som skapar ett liv?

Vet du om vilka drömmar du dödat? Hur många leenden du rövat bort?

Vet du hur många hjärtslag du stulit? Hur många friska andetag du kvävt?

Vet du hur många ögonblick som mörkats? Hur många människor som saknar?

ENGEL

Det bodde en Engel hos oss en stund.

En liten stund som försvann i ett ögonblick.

Det ögonblicket förändradet allt.

Allt

Så mycket kan ske på en sekund.

En Engel måste lära sig att flyga.

Med himmelens karta och kompass.

En Engel måste lära sig att förlåta.

Förlåta

En familj måste leva vidare.

Hur gör man?

En Engel måste hjälpa till.

Med minnen och goda stunder.

Med varma strålar mot de käras kinder.

Mod

Även Englar måste dö och flyga vidare.

Det trillade ett ord ur min mun, ett ord som hördes men som jag inte menade.

I örat fastnade bokstäverna och bildade en bild. En bild som bara du såg. Ditt skavsår föddes ur mina tankar.

När meningarna inte säger det som är meningen glömmer man lätt bort orsaken till slutet. Det som från början var något nytt men som slutade i något gammalt. 

Det var inte så det skulle bli, det var inte det jag sade som jag egentligen ville säga. Jag hade lovat något annat.

Färgen vit blev röd inom loppet av en sekund. Du vet hur man gör. 

En komplicerad text som styckas upp ord för ord. Att sedan bestämma om det är rätt eller fel är svårt utan färger och former. 

Ordet jag gav dig hade en lukt du aldrig komemr att glömma. Något som etsat sig fast på insidan. Ett minne, ett svar, något obehagligt.

Förlåt