Det finns en lust hemma hos mig, en lust som sprider sig i mig mer och mer för varje dag.

Hela köket har blivit en form av färgplats. På bordet finns penslar och färger, papper i mängder som min mamma har köpt. Hon är bra, min mamma. Den bästa!

Nytt vatten i det lite skitiga glaset och ett par penseldrag som från början inte var meningen att bli någonting alls. Någonting som blir till av ingenting. Jag gillar den tanken.

Något vitt som blir något svart.

De mörka färgerna är mest populära, men det vet ni alla. Iallafall ni som känner mig. Pasteller existerar inte.

Måste få ur mig lite färg och några ord varje dag för att hålla humöret i schack. Det är rätt skönt faktiskt och jag tror att jag kommit överrens med dethär nu. Jag är på rätt spår och vet vad jag vill även om det kanske är lite luddiga drömmar jag går omkring och bär på. Huvudsaken är att de inte är så tunga...

Det blir lättare när jag inser att det går, att jag faktiskt kan litegranna. Det gör mig glad när jag skapat något som känns bekant. Som om jag gjort det förut fast jag inte har det... Knasigt, jag vet... Men så är det. Man går och tänker hur länge som helst på något man vill göra och sedan när man gjort klart det man börjat på och upptäcker att det finns ett litet styng av detdär som man ville att det skulle bli så sprider sig en härlig liten känsla i maggropen. Den stannar där en stund och kanske växer den ibland när det går bra flera gånger på raken. 

Ibland vill jag så mycket att det inte blir något alls. Det är däremot ingen rolig känsla alls. När man har en fruktansvärt klar och tydlig bild inuti sitt huvud men fingrarna och hjälpmedlen inte klarar av att utföra det. Sådana stunder avskyr jag. Då brukar jag fly iväg till orden. Det är enklare med dem. De behöver inte skapas, de finns redan där, det gäller bara att passa ihop dem till den rätta känslan. Men när man målar har man ingenting... bara en tanke eller en känsla. Inga mallar.

Jag övar, jag leker och har roligt med färgerna men någonstans i det som från början var ett vitt pappersark gömmer sig en känsla. 

Hoppas du gillade tavlan F!! :)  

Det är jobbigt att vara singel, speciellt bland vännerna som skaffar barn, gifter sig, vill köpa hus och lägenheter och byta bilar. Barnstolar och barnvagnsmärken, foglossningar och olika symptom.

Jag kan lyssna länge, tills det blir bekvämt och mysigt men när alla är borta hamnar jag i tystnaden. Där finns bara jag. Som vanligt. Precis som vanligt. 

En enda liten jag som också vill allt detdär som de andra redan har.

Jag älskar dem alla och är oerhört glad men ibland sparkar andras lyckor ensjälv i magen. Förstår ni hur jag menar?

Mina drömmar har sprungit före mig och landat hos andra medans jag står kvar på samma utnötta lilla fläck och låter mig påverkas.

Liv och rörelse i massor lämnar en jättestor ensamhet när det försvunnit. Större än någon kan ana. Kanske handlar allt om avundsjuka och misslyckande? Jag funderar fortfarande på det... Finns det några svar? 

Detdär trygga, fina, det vill jag också ha. Jag vill känna mig så som de ser ut. Lyckliga ansikten med en glimt av förväntan. Små små beröringar som blir till något större och mycket vackrare än de själva kan förstå.

Jag tycker om att observera känslorna. Jag stjäl andras i brist på egna. Lever det liv jag skulle vilja ha genom deras. Jag stjäl. Har blivit en tjuv, en skurk iklädd mörka kläder. 

Måste ta tillbaka det som var mitt. Jag har egna känslor någonstans. Måste leta fram dem. Om du vet vart de gömt sig så var vänlig och tala om det för mig...

Kram på er alla mina fina vänner :) Ni betyder en massa!!!!!!! 

Blundar hårt och pressar ihop de små ögonen.

Att gråta är svårt.

Munnen blir ett strek mitt i plågan och magen svider.

Lungorna kan inte andas ordenligt, mitt i ett utbrott.

En vulkan utan sluttning, bara platt varm mark som spyr ut sin galla över allt som gör ont.

Fingrar som darrar och dess naglar som skär in i någons mjuka hud.

Smärtan kan man bara bära ensam.

Hjärtat hoppar över ett slag, det finns någon som behöver det bättre.

Allt det mjuka blir kallt och hårt.

Ensam.

Andras lyckor blir aldrig din egen.

Bara leendet kan du ge bort.

Tankarna åker karusell i venerna och stannar i tårarna där de tillslut rinner ut.

Nerför en varm mjuk kind som längtar.

Bort.

Svåra små ord som tar så lång tid att säga.

En färg i ordform.

Allt det vackra finns därinne bara du vågar se det. 

Jag kan bokstavera det åt dig om du vill?