Så trött, mitt huvud värker. Blundar, glömmer, gömmer.

Hjärtat, det som en gång varit helt bankar där i sin ensamhet. Studsar runt mot rastlösa väggar.

Ögonen som en gång vaknat somnar aldrig mer. John Blund är död.

Benen skakar, orkar inte längre. Tar vägen aldrig slut?

Allt det fula växer för varje dag, när ska någon se det andra?

Armarna, de runda samlar handtag, något att hålla i. Halkan efter frosten gör det omöjligt.

De kalla små fötterna som står stadigt än så länge tappar fästet. Frusna tår har aldrig tagit någon någonstans. 

Röda läppar viskar tröstande ord men öronen har gett upp. Ingen förståelse finns längre kvar. 

Magen och känslan i den krymper aldrig. Jag antar att du måste älska mig ändå.

En regnbåge som mist sina färger lånar livet sitt av dig. Så evigt tacksam.