Den tidiga sommaren är här och det med besked...

ALLT ska knoppa och börja blomma nu tydligen. Näsan rinner, lungorna kämpar och ögonen är tröttare än någonsin. Allt jag vill är att sova. 

Tyvär så fungerar ju inte det, även vi pollenallergiker måste jobba och ha ett fungerande liv... Nåja, ett så fungerande liv som det går att ha med astma och allergier. 

Ta ett piller då säger du, nej säger jag för då hamnar man i koma typ. Man blir ännu mera trött av allergipiller och det är enda anledningen till varför jag inte äter dem. Jag pallar inte att jobba då, man blir bara irriterad och arg och sur å grinig. Det funkar liksom inte. Jag tog ett piller igår när jag var hos min vän som fyllde år och några timmar senare kändes det som jag skulle däcka... Lyckades dock att inte somna i soffan på kvällen och höll mig vaken till halv tolv för att sedan knoppa in i en av de bästa sömnar någonsin...  

Strejken har börjat idag också. En viktig strejk i mina ögon. Lönerna inom sjukvården, ja inom all vård för den delen, är alldeles på tok för låga. Att sjuksköterskor och undersköterskor tjänar så dåligt är ju helt fruktansvärt. Jag kan bara se till migsjälv och alla mina arbetskamrater som jobbar inom demensvården. Det är fruktansvärt underbetalt... Min syster tjänar mer och hon jobbar på skogaholm med att packa bröd... Bara det säger väl en massa om dethär samhället och hur saker och ting prioriteras....

Kruxet med att jobba inom åldringsvården är att vi inte kan strejka. Vi kan inte skita i att gå till jobbet i två veckor bara för att vi är missnöjda med våra löner. Någon måste ju hålla liv i de gamla också och det är det ju ingen som gör om inte vi är där...

Jag tror att vår position på så vis utnyttjas... De som bestämmer löner osv vet att det inte finns mkt vi kan göra så därför skiter de lite i oss... Vi kan inte göra väsen av oss så därför blir vi på så vis ett problem mindre om ni förstår vad jag menar??

Men frågan är vad de gör när ingen vill jobba inom vården pga de kassa lönerna? Ska man gå där och slita sig sönder och samman, jobba ensam, vara glad hela dagarna för ingenting??? Vi håller folk vid liv och vad får vi för det??

Jag kan bli något irriterad över dethär och det brukar rinna ut i någon slags ilska som inte kan ta vägen någonstans... Det spelar ingen roll hur många insändare jag skriver i tidningen och hur mycket jag klagar hos min chef vi är och kommer alltid att vara ett underbetalt vårdyrke!!! Tyvär.