Jag åkte inte till skolan idag. Jag åkte inte hem idag. Min kropp vill inte hem och min hjärna vill inte hem. Jag vill bara var här hos tryggheten, långt borta från onda människor i vita rockar.

Att åka hem känns nu mera bara som att återvända till ett stort svart hål. Jag trodde att allt var över men nu tvingas jag tillbaka till alla tankarna och känslorna. Jag förstår inte hur det kan gå till så här inom sjukvården.

Jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag bete mig?

Kunde inte somna igår, ögonen tårades och i bröstkorgen växte sig ilskan allt större. Det är värst när alla ljusen släckts, när man ska komma till ro. Det är då de värsta tankarna väcks till liv. I det här fallet grundar sig ilskan på det som enligt mig, skötts fel. Jag tänker på om detta hade hänt någon med, låt oss säga, en dödlig sjukdom. Viktiga beslut som man skickar hem till folk med snigelposten får för fan inte vara felaktiga. Man kan inte skicka ett positivt besked och glädja någon för att någon dag senare inse att det beskedet var felaktigt och då skicka ut ett nytt brev. Oavsett vad det gäller! Det som skall skickas ut skall baseras på all information, alla undersökningar och alla resultat utav dessa och såldedes vara den absolut sista och enda diagnosen!

Jag litar på sjukvården, eller har gjort det fram tills nu. Man är tvungen att lägga sin kropp och sitt liv i deras händer när man blir sjuk eller får problem som man själv inte kan lösa. Men vad händer när de gör fel? Jo förtroendet sjunker, avsevärt! Hur ska jag nu kunna lita på att nästa besked jag får är riktigt? Eller om jag någon annan gång i mitt liv tvingas vänta på något besked. Jag kommer ju alltid att ha detta i bahuvudet. Man går aldrig säker trots att man har fått papper på det för någon kan ha misstagit sig eller ljugit...

Jag har sedan den 17e september, den första cellprovtagningen, gått och väntat på besked... Förra måndagen trodde jag att den nära fyra månader långa väntan äntligen var över. Det hade då gått närmare åtta veckor sedan den sista undersökningen och det skulle ha tagit fyra innan man fick sitt besked. Det sade tanten på kvinnohälsan till mig. Det tog dubbelt så lång tid och ändå skickas fel diagnos. Det är inte rätt och riktigt!

Jag har gått och våndats i två månader om huruvida jag ska opereras eller inte och får sedan ett besked om att inga förändringar hittats. Jag tillåter mig själv att andas ut igen och tänka på den härliga julen som komma skall och att jag inte behöver gå på ett nytt gynbesök förrän om tre månader... För att en vecka senare vara tillbaka på ruta ett.

Jag vet egentligen inte vad jag känner, det är en enda röra i mitt huvud men mest är jag nog både arg och ledsen! Det här tar så oerhört mycket energi och att gå runt och tänka på det här i flera månader är nog inte speciellt hälsosamt! Att bli felaktigt behandlad gör inte det hela bättre!

Jag önskar att de inte skickade ut papper till människor som väntar utan ringa istället. På så vis skulle det tänkas efter en gång extra innan man ringde och då kanske sådana här otrevliga saker skulle kunna upptäckas och undvikas!

Imorgon måste jag hem till Eskilstuna, hem till den där förbannade hallmattan och den förbannade väntan på de evigt vita kuverten! Jag orkar inte mer nu... Jag vill inte mer nu...

Det känns för jävligt.

I flera dagar har jag nu gått och trott att allt är bra. Att jag skulle slippa gå och tänka och fundera mer. Kunna sova ordentligt och slippa vänta på post och obehagliga besked.

Så fel jag hade...

Tidigare i veckan fick jag ett brev som sade att jag var frisk och kry och skulle slippa den där otrevliga "operationen" som den ännu otrevligare tanten berättat att jag skulle vara tvungen att göra. Inga cellförändringar hade upptäckts...

Idag ringde mamma.

Jag hade fått ett nytt brev... Ett brev som talade om att de hade fått kompletterande(!!!??) svar på proverna och att de tyvär visade på cellförändringar. Cellförändringar som måste tas bort.

Jag trodde att jag skulle gå sönder. Jag har ju i en veckas tid lyckats lugna ner mig och bli mitt vanliga jag igen. Nu var jag tvungen att krypa ner i det djupa svarta oroshålet igen.

Hur faan kan man skicka iväg ett brev som talar om att de inte hittat något och att allt är bra INNAN de faktiskt vet det och innan de fått alla svaren på proverna??? Jag är rent ut sagt jävligt förbannad på hur allt det här har gått till och jag har gråtit floder. Ännu en gång.

Att göra så här är inte schysst mot någon. Oavsett vilket besked det gäller. Det är inte rätt att i sju veckor behöva gå och oroa sig över något som någon doktor har sagt för att sedan få ett besked där det står tvärtemot vad doktorn sade.. och att då istället lägga energin på att bli arg på doktorn som man trodde ljög och hittade på egna diagnoser för att sedan få ett annat brev där det står att doktorn hade rätt.

Jag sade tidigare att det här var det värsta jag varit med om men jag skulle nog ha väntat med att säga det tills nu. Om jag nu hade vetat hur det skulle bli...

Det här är inte klokt! Att ge folk falska förhoppningar och skicka ut brev som inte alls stämmer. Förstår de som gör detta vad som händer med den människan som råkar ut för det?

Så nu måste jag återigen vänta på ett vitt kuvert. En ny tid. Hur ska man orka??

Helst vill jag bara lägga mig under täcket och gråta men så kan man ju inte leva. Jag är mest arg och ledsen på hur allt har gått till och jag ska ta upp det med någon ansvarig för jag vill absolut inte att någon annan skall råka ut för samma sak. Det är jobbigt som det är att gå på en cellprovtagning...

Det står någon där framme och pratar med stockholmsdialekt men jag hör inget. Ögonen är tunga som bly och mungiporna har fångats upp av dragningskraften...

Bla, bla, bla, bla.

Baserat på mannens mun så pratas det vidare och läser jag på tavlan kan jag gissa mig till vad det är han går igenom. Gridsystem, typografi, hierarki och annat.

Nu ritar han.

Min mage är tom och protesterar med att skicka upp ett vagt illamående genom matstrupen... eller vart det nu kommer ifrån.

Klockan verkar ha slutat gå. Den har varit 10.00 i säkert en timme nu.

Drömmer mig bort. Långt bort. Döljer en gäspning, vill ju inte verka oförskämd... Fast det är ju precis det jag är idag. Oförskämd och ointresserad. Eller är det han? Är det han som är oförskämd och tråkig?

Han har en dålig handstil, det är kladdigt på tavlan och orden är svåra att läsa. Ändå så föreläser han om typografi, bokstäver och sånt och predikar om vikten av att föra anteckningar. (Räknas det här som anteckningar?) Fast nu för tiden behöver man inte kunna skriva. Allt som behövs är ett tagentbord. Stackars barn av idag! Vad lär de sig i skolan nu för tiden? Vad gör de med tiden som jag, när jag var liten, satt och tragglade med skrivstilen i skrivsilsböckerna??? Det tog flera månader att lära sig att snirkla de taffliga bokstäverna på rätt sätt.

Vad har jag för nytta av det nu?

Han har ett litet huvud och jättestora glasögon...

Tråkigt.

Vad är det med mig idag?

Jag borde ha legat kvar där jag låg.

Idag ringde mamma, brevet hade kommit! Jag bad henne öppna det och efter en stund så sade mamma att jag kunde vara lugn och bli glad igen. I brevet stod det (minns inte riktigt vad hon sade) att de inte funnit något men att jag skulle få komma på ny cellprovtagning om 3 månader.

Gissa om jag blev lycklig!!! Jag grät en skvätt av glädje i min finastes famn och all oro släppte.

Nu så här i efterhand så är jag lite extra irriterad på tanten på kvinnokliniken som gjorde den senaste undersökningen. Hon hade ju i princip ställt en diagnos på mig och skrämde upp mig med att berätta vad som skulle göras och nu visar det sig att det inte stämde... Tack så mycket!! Jag har nu lidit av en fruktansvärd ångest och oro helt i onödan!

Visserligen så kanske mina cellförändringar finns kvar om 3 månader eller att de återkommer senare i livet men jag slipper den här oron nu och det känns för jävla skönt!

Idag är en härlig dag!

Den här veckan har jag flytt till Enköping. Jag åkte med min fina hem i söndags för jag orkar inte vara hemma och vänta på brevbäraren. Jag orkar inte ha ångest varje dag när jag går hem från skolan för att jag tror att det ska ligga en "dödsdom" på hallgolvet inpaketerat i vit papp och jag orkar inte ligga och lyssna på ljud ifrån farstun och undra om det är brevbäraren som kommer och jag vill kunna sova om nätterna utan att behöva ligga och fundera.

Brevet har med andra ord inte kommit än. På onsdag är det sju veckor sedan jag gjorde den senaste undersökningen. Har jag inte fått brevet den här veckan så antar jag att jag måste försöka ringa någonstans och fråga varthän det tagit vägen.

Mamma är snäll och går hem till mig och ser om det kommit någon post. Jag har sagt åt henne att ringa om det kommer.

Jag orkar inte med den här väntan. Det är värre än förut. Jag vill kunna njuta av julen, den bästa tiden på året, och allt den fina och inte gå och bära runt på den här oron hela tiden.

Jag förstår inte varför det dröjer så...