Öppnade almanackan idag. Bläddrade bakåt i tiden.

Vecka efter vecka efter vecka... Tänk så fort tiden går. Fyra månader. En tredjedel av ett helt år och lite över ett hundra dagar. 16 veckor.

Tid, en världslig sak kan tyckas. Men en dag så tar den slut. För oss alla. Just nu vill jag aldrig försvinna, aldrig dö, bli kall och läggas i en låda för förbränning! Nej nej, jag vill vara här, eller ja, där...

Jag vill heller inte att tiden ska gå så fruktansvärt fort, inte jämt iallafall. Jag vill hinna vara med lite och se allt och känna allt som ska kännas. Tycka allt som ska tyckas och ge bort allt som ska ges bort. Jag vill kunna ta emot allt som ges och göra det bästa utav det.

Det var inte så längesedan (Jo det var det, det bara känns som att det inte var det.) som jag och F låg med tårar i ögonen i min säng och önskade oss bättre liv.  Vi lyssnade på tragiska ballader och trodde att vi alltid skulle ha det som vi hade det då. Tragiska tonårsliv, ingen kärlek, inga pojkvänner och dålig klädsmak...

Nu sitter jag här, visserligen fortfarande med dålig klädsmak (Det beror på att jag är tjock å inte kommer i de moderna hippa små plaggen...) men också med saker jag aldrig trodde att jag skulle lyckas få/hitta.. :)

Inte konstigt att man drar på smilbanden lite extra då och då... :)