I väntan på ett klockslag ser jag en pojke med en rubriks kub som väntar på tåget. Han löser den som ingenting.

Kylan binder utandningsluften till små pärlor av fukt. Alla talande vattnar världen med en liten del av sitt inre. Så vackert och de tänker inte ens på det.

Mannen bredvid blinkar och snorar, fryser säkert. Eller så är han förkyld och låter sitt sjukdomsregn sprida sig med de små dropparna ända bort till mig. Som att skicka ett brev på posten. Fast gratis såklart.

Där borta, lite åt höger står ett barn. Barnet håller en förälder i handen, kvinna? Man? Mamma? Pappa? Jag ser ingen skillnad. Nu för tiden spelar det ingen roll. Min pappa är en älg och min mamma är en dagslända...

Storleken har inte heller någon betydelse säger dem och det är säkert sant.

En buss brummar melodiskt förbi, där inne sitter de redan levnadströtta kidsen med lakritsremmar hängandes ut ur öronen. De rör på läpparna, ur lakritsen strömmar musik. Om jag hade kunnat läsa deras läppar hade jag läst textrader ur låtar jag aldrig hört förr. Nu byts utbuden tre gånger om dagen. Imorgon är det opera som gäller.

Skorna läcker igen. 249 kronor åt helvete! Men vad är väl det? En spottstyver i min fattiga rikemansvärld. Som svensk student är jag fattig men som ett svultet litet barn från ett varmare land hade jag varit rik. Vilket synsätt använder du?

Skynda dig! ropar någon bakom mig. I trängseln bildas en rand, ett streck av stress. Personens ögonbryn rynkar skinnet emellan dem. Magsåren blöder och tårarna rinner. Stress gör ont.

Otillräcklig är ett ord som inte används så ofta. Kanske är det inte tillräckligt kraftfull? Ett otillräckligt ord? Kanske är det mer en känsla?

Strecket i folksamlingen känner sig så, otillräcklig.

Plötsligt känner jag mig ful där jag står. Röd om nosen och tårar hängandes från det högra ögat som alltid rinner i kylan och blåsten. Alla måsten radar upp sig likt tågvagnar i ett släp framför mig. Det ena och det andra. Aldrig får man ro. Måste snygga till mig tänker jag. Men hur? Måste vara fin och finare ändå. Vad är fint? Vad är fint i mina ögon? Vad är fint i dina? Är vi överrens?

Suckar högt. Trött på mig själv. Vill byta ut hjärnan en sekund. Vill byta ut kroppen en stund. Vill byta ut själva stunden mot en annan.

Allt är tankar i väntan på ett klockslag...

Svårt att somna, svårt att vakna.

Efter att noggrannt ha synat mitt ansikte i spegeln har jag lust att börja gråta. Små finnar, större finnar, blämmor, röda prickar osv...

P-piller i all ära. De är minsann en helt fantastisk uppfinning för oss kvinnor MEN de för också med sig en del nackdelar.

För min del så framkallar de en massa finnar vilket jag verkligen verkligen avskyr. Man blir inte direkt snyggare av att se ut som en pubertal tonåring som ännu inte upptäckt clearasil...

Jag har provat ALLT! Nåja, kanske inte precis allt men det finns faktiskt gränser för oss studenter. Ekonomin tillåter en inte direkt att gå till någon fancy affär/salong och köpa hudvårdsprodukter/skrapa och gnida av hudlager för flera tusenlappar hur gärna jag än skulle vilja. Jag är dock inte säker på att det ens skulle funka eftersom det egentligen har med hormoner å grejjer att göra...

Jäkla typiskt det där... Man slipper mensen och hamnar i tonårsstadiet igen. (Det var någon som sade att man inte kan få allt här i världen...) Forskas det inte i ämnet så att vi kvinnor kan få slippa alla bieffekter? P-piller för män vore ju den bästa lösningen på det problemet. Fast å andra sidan, vill man ha en man som luktar svett och har en okontrollerbar röst??? Tveklöst tveksamt.

Fördelen med dessa små underbara vita tingestar är framför allt att man slipper den förbannade djävulusiska menssmärtan som får en att vilja ta självmord och huvudvärken som spänner likt ett pannband gjort av stål. Tack gode gud säger jag bara, tack du som uppfann dem!

Ni kvinnor vet vad jag snackar om. När man har så jäkla ont i magen och ryggen att tårarna sprutar, när man inte kan stå upprätt av smärta,  när det svartnar för ögonen, när fosterställningen blivit ens hem, då är man villig att pröva precis vad som helst för att slippa dessa plågor. Det är rent ut sagt vidrigt! Dessutom ska man gå omkring och känna sig äcklig, ofräsch och kladdig i flera dagar. (Ni män som läser får väl ursäkta "äckligheterna" här...)

Efter varje period var man tvungen att ha någon form av reningsprocess för att ens komma i närheten av att känna sig som en människa igen... i ungefär tre veckor tills det var dags igen. Det var då man rakade benen, smorde in sig med alla krämer som fanns, fixade håret och sminkade sig, man peelade hela kroppen ren och andades djupa andetag utan att känna någon smärta. Efter regn kommer solsken som man säger men då säger jag att efter solskenet så kommer det åter regn... Och så håller det på tills man kommer i det underbara klimakteriet. Eller ja just det stadiet kanske inte är så häpnadsväckande roligt men efter det... Så underbart att slippa allt vad mens heter! Billigt blir det också. Man behöver inte köpa skydd (Ååå kan ingen komma på något bättre ord än skydd/bindor/tamponger?) för över tusen spänn om året och inga P-piller som kostar skjortan. Can´t wait!!

Den sortens piller som jag äter nu "trollar" helt bort mensen och därmed också allt som gör ont. Jag är hemskt tacksam för att jag numera slipper plågas och må illa och dåligt en gång i månaden. Usch, måtte jag aldrig få sådana smärtor igen förrän den dagen då jag ska föda barn. Då kommer jag att välkomna dem... ööhhh...not.... Men det kommer iallafall något vackert ur de smärtorna som gör att man ser ett ljus i tunneln.

Nu ser jag ett mörker här... dags att slumra. Skulle ha gjort det för länge sedan men finnarna i spegeln störde mig. Och när jag är störd så mår jag bäst av att få skriva av mig. Sagt och gjort.

God natt med er!

Att komma hem.

Bara tystnaden som skriker. Hålla för öronen hjälper inte.

Kylan smeker under fötterna som fryser till is.  Tänk varmt!

Stänger dörren, öppnar en ny. Snart.

Att komma hem.

Saknar allt men längtan e tyst. Att gapa och skrika hjälper inte.

Letar efter dig i vrårna som fyllts av damm. Torka tårarna!

Öppnar munnen, stänger den. Snart.

Att komma hem.

Lägger en bok på bordet. Ögonen suktar hjälplöst.

Orden smakar så bra när de är snälla och varma. Tänk efter!

Bland raderna kan jag skymta din doft och hur du känns. Snart.

Att komma hem.

Saknar kroppen och dig och ditt. Att sträcka sig räcker inte.

Ögonblicken är så sällsynta när jag inte är där.  Känn efter!

I lakarn som är kroppsvärmda gömmer du dig och tankarna. Snart.

Snart.. snart...