Jahapp då var luren hemma igen. Med gips.

Jag är redan irriterad över hur klumpig man blir med ett par kilo gips och hur mycket alla saker är i vägen när man måste använda sig av kryckor! Jag vill bli bra, å det NU!

Icke sade nicke, i sex veckor så måste gipset sitta på och dessutom måste jag leva i ovisshet ända tills imorgon om huruvida det ska bli någon operation eller inte...

Detta vart tydligen allvarligare och värre än vad jag trodde från början.

Maddluren är ledsen och irriterad... :(

På min kära mors inrådan så far jag straxt iväg till akuten för att röntgas eller nåt... Jag kan absolut inte stödja på  foten så hon tyckte det var bäst att kolla upp det...

Jag tycker inte om sjukhus...

När man bara har en fot att stå/röra sig på så uppstår vissa problem... Har jag märkt.

Duschningen blir till ännu ett fallriskmoment och efterråt får man sitta på en handduksprydd toastol för att torka och smörja in sig. (Återigen känner man sig som en 85-årig gammal dam...) Därefter är det påklädning. Hopp hopp genom lägenheten utan att ramla. 

Foten gör så in i norden ont och idag kan jag inte stödja på den över huvud taget. Dessutom är hela foten och typ en del av benet färgad i någon mystiskt röd-blå ton... Väääldigt snyggt ihop med den stora svullnaden på högersidan.

Jag är trött... Det är inte så bekvämt att ligga still på rygg med foten på en bamsekudde och sova... Usch jag ä redan irriterad på det här. Dessutom så är det så himla tråkigt att sitta här och glo alldeles ensam.

Nu är jag hungrig... dags att hoppa vidare...

Saknade dig redan innan jag åkte...

Saknade dig mitt i kramen som sade hej då.

Konstigt hur det kan vara ibland...

Sakna någon fastän man ligger precis bredvid.

Bredvid värmen och leendet.

Det är vetskapen på den kommande ensamheten som gör skillnad.

Som gör att man saknar.

Och längtar.

Redan innan man farit...

Jahapp, så var det klippt igen då... Olycksmaddluren har vart framme... igen...

Hann nätt och jämt kliva av tåget här i Eskilstuna förrän jag låg på backen, den isiga.

Naturligtvis vrider sig den högra foten åt alla möjliga håll i fallet. Knak å brak och aj och oj. Maddluren blir sittandes på isen och är fruktansvärt rädd att fotleden är bruten... (Känslan från när jag krockade med M på skoljympan och fick en spricka i ett ben bakom fotknölen som man typ inte kan få en spricka i kom tillbax..)

Det gjorde inte så ont först, men känslan av att något var fel infann sig innan jag hann hamna på backen.

Två personer rusade till undsättning (Tack snälla ni!!) och undrade hur det gick. De bad mig vicka på foten men först tordes jag inte. Dock så insåg jag att jag var tvungen att ta reda på hur illa det hade gått... Jag vickade lite och andades ut. Det var inte brutet! Sedan satt jag bara där på marken, rädd och lite chockad på nå vis och rotade i väskan efter mobiltelefonen så att jag kunde ringa efter hjälp. Jag förstod att jag inte skulle kunna gå på eländet...

Räddarna i nöden frågade, efter att jag ringt hem, om jag behövde hjälp och först svarade jag nog nej mitt i allt... haha men sedan så ångrade jag mig och fick således hjälp upp och genom nyforstunneln till andra sidan där mamma och pappa skulle dyka upp...

Det var någonstans då det började göra riktigt jäkla skitont... Att försöka gå med en stukad fot går inte så bra... På andra sidan lämnades jag ensam i väntan på mor och far. Jag stoppade foten i en snöhög för att undvika svullnad... Sedan väntade jag... Å jisses amalia så kallt det blev där jag satt på min resväska med min ena fot i snön.

Efter en stund kom mamma och pappa fram och då insåg vi att jag inte skulle kunna gå hängandes i deras armar hela vägen hem så vi fick tag i en taxi. Tack gode gud för taxibilar!!

När jag väl kommit in skulle jag ta mig upp för trapporna.... haha jag kände mig som en 85-årig tant i sina sämsta dar tills jag kom på att jag faktiskt kunde hoppa på ett ben ända upp. Sagt å gjort.

Hemma lindade mamma in mig med isglass, handduk och en raggsocka medans pappa letade bandage.

Inget bandage fanns att finna så raggsockan, isglassarna och handduken fick bli ett substitut.

Nu sitter jag här, sittandes. Värktabletter är rena himmelriket! Men gå det kan jag inte... det gör svinigt ont och stramar på hela högra sidan av foten. Typiskt!! Nu får man stanna inne i några dagar och inte göra något. Heeelt värdelöst!!!! Känns inte som att jag har tid med det. Nu missar jag de två lektionerna denna veckan i skolan. Inte bra!!! Men vad ska man göra??? 

Nåväl, bra blir man väl förr eller senare.