Ett staccato efter varje andetag. Den eviga tystnaden som är så svår att döda. Den hänger i klädtrasorna och skriker så högt att det inte hörs. En vals skrik är vad det är.

Mot bakgrunden syns du så väl. Det svart mot det vita. Kanske grått om man kisar noggrant. Dina anletsdrag blir suddiga tillslut. Ditt huvud en klump på en pinne.

Ett crescendo efter varje tystnad. Det eviga ljudet av högre och högre. Du var så svår att hålla vid liv. Du stod där vit i det mörkaste hörn. Snöflingor i mörkret var vad du blev.

Lutad mot kanten blev du så rund och mjuk. Din kropp en orm. Slingrandes runt sig själv. Så tydligt formad mot den vassa kanten. Du en våg av ett stormigt hav..

Första semlan har jag proppat i mig idag... Det var inte så gott som jag tänkt mig att det skulle vara innan jag högg in på den...

Efter ungefär halva så känns det som att munnen vill spotta ut det sötkladdiga klibbet och den torra bullen... Men ändå så äter man upp... Knas! Man kan ju annars spara halva semlan till senare.

Att man alltid ska vara så efterklok...