Efter städning och sopplunch så skiner solen som aldrig förr...

Så här dags om exakt en vecka så är jag fri igen!

Fri från klumpen och nästan allt vad den innebär. Kryckorna får jag förstås använda tills foten och musklerna i den är uppbyggda igen och allt känns stabilt.

Usch, det kommer kännas konstigt att ta bort gipset och istället få en slapp vad och en hängande fot att släpa runt på. Men det ska bli gudagott att kunna klia sig, att kunna stå och duscha, att kunna smörja in benet med lotion och sedan, om ungefär tre veckor så får jag äääntligen raka bort alla hår som liksom frodats där under gipset... 

Något som jag dock inte ser fram emot är alla döda hudceller som kommer att flagas av och lämna mitt ben i form av yriga snöoväder... Usch! Hudflagor är nog något av det absolut äckligaste som finns. Bara tanken på att det har samlats en massa död hud på mitt ben i sex veckor som sedan liksom måste skavas av får mig att rysa... Huuuvaaa....

Som tur är så har jag en burk med body butter från Body Shop som jag har sparat till detta ändamål. Jag ska banne mig inte göra annat än att smörja mig och smörja mig och smörja mig...

Nog om det förbaskade benet.

Jo justja, jag tordes gå till frisören också. Klippte av mig halva längden, nån decimeter å lite till så nu är det axelkort. (Har aldrig förstått varför det heter axellångt när man kapar av håret och det faktiskt blir kortare än innan... Axellångt kan det heta när man lyckats spara ut det från en kortare frisyr om ni förstår vad jag menar?)

Det var välbehövligt må jag säga... Jag såg ut som en sliten långhårig katt i huvudet men nu är det mjukt och lent igen och definitivt lättare att pyssla om.

En ny kurs har börjat i skolan också. Kognitiva processer. Jag är lite rädd för den här kursen. Vi fick reda på att vi ska ha en salstenta. Det skrämmer livet ur mig för jag vet exakt hur jag fungerar när det är tid för prov. Jag glömmer bort precis allting! Så fort dörrarna till salen där provet ska hållas öppnas så är allt jag lärt mig som bortblåst.

Det är ett stort problem jag har och som jag alltid har haft. Det har alltid varit så i skolan för mig och jag vet inte vad man ska göra åt det.  Nu har dessutom skrämselprocessen redan börjat så när det väl är dags om några veckor så har jag redan gått och intalat mig själv att jag kommer att misslyckas. Jag är liksom redan inställd på det. Riktigt trist!

Nån som har några bra tips på hur man kommer ur den här onda cirkeln?

Jag måste nog ta och städa här även fastän jag inte får gå runt på foten utan kryckorna... Det ser förjävligt ut å jag börjar nysa av allt damm.

Jag vill verkligen inte be mamma om en dammsugning idag när hon kommer hem från jobbet och har slitit hela dagen. Nä, jag gör det själv.

Lite soppa ska jag slänga i mig också. Börjar bli hungrig. Ååå, jag behöver handla också. Faaan vad jag avskyr att vara beroende av andra. Vem ska man fråga om allt?? Alla har ju redan sina hem, jobb och andra saker att ta hand om. Känns dumt att be om saker. Det är det absolut värsta jag vet.

*suck* Nåja om en vecka börjar allt bli bättre i alla fall hoppas jag. Och då hoppas jag kunna klara mig helt på egen hand igen och dessutom slippa åka den där förbaskade bussen! Usch! 

Över och ut för nu! Vi hörs!