Det regnade.

Ingen såg när jag grät.

Långsamma steg över en blöt trottoar.

Skorna läckte in. Torra strumpor var det enda jag längtade efter.

Och dig.

Fanns det fler som mig? Vandrande själar som vättes av himlens ledsamhet och vätte jordens torra skal. 

Ett givande och tagande.

Varför grät jag? Jag hade allt. Har.

Regnet blir en skyddande sköld, maskerar tårarna. Bara regn. Inget annat.

Grimaserar man inte syns man inte.

Inget konstigt.

Bara regn. På utsidan.

På insidan. Bara grimaser.

Det skänker tröst att gråta med himmelen. I smyg. När ingen ser fast alla tittar på.

Nej ingen ser när en tår lämnar ögat, landar i en vattenpöl. Inte i regnet.