Nu är jag fri. Äntligen!!

Men, mitt ben tillhör inte mig! Just nu tillhör det en man som fått någon vidrig hudsjukdom! Så det så!

Benet är för det första så hårigt att det nu närmast liknar en skog. För det andra så har det bildats röda otäcka prickar överallt på huden så att det ser ut som om jag hade röda hund eller att varje hårsäck som finns vore inflammerad. För att toppa detta så snöar det, hudflagorna började falla redan på sjukhuset och det är så himla äckligt!!!

Det är nästan det vidrigaste, jag HATAR döda hudflagor. Det är ännu en grej man har med sig från jobbet. Ni anar inte hur torra gamla människors ben är...

Mormor var med mig till sjukhuset och var mitt moraliska stöd i det hela. Därefter, när jag var fri fick jag veta att jag helst skulle bära stödstrumpa! eftersom benet kan svullna ytterligare nu när gipset är borta... Stödstrumpa?? Jahapp, inte nog med snön, prickarna och håret... Tantvarningen på mig håller i sig!! hahaha

Sagt å gjort, mormor (den snällaste i världen) köpte ett par stödisar åt mig och en fet hudcreme att smörja med. Sedan bjöd hon på lunch och följde mig hem för att hjälpa mig på med strumpan... Herreguuuuud vad underbart det var att smörja in och massera sitt eget ben efter sex veckor. Helst vill jag slippa se på eländet, det ser riktigt äckligt ut! Blått är det åxå... Jag trodde blåmärkena hade försvunnit vid det här laget men icke sade nicke...

Så nu sitter jag här med ett omuskulöst ben som är torrt å hårigt och insvept i en tight vit randig stödstrumpa... Känner mig oerhört sexig!!! Bara så ni vet.... ;)

Kryckorna ska användas i två veckor till och om en månad kan jag börja jobba igen sade doktorn. Nu är det rehabilitering och gåträning på hög nivå som gäller för min del!

Nu måste jag försöka ta mig iväg till afären och hämta en kurslitteraturbok.

Over and out!

Det är spännande att se hur det blir. Hoppas allt läkt fint och så bara...

Kameralinsen längtar efter dina linjer. Det släta landskapet som putar och buktar på de rätta platserna.

Ditt anlete som sover i månljuset, jag saknar det.

Lugnet, det rofyllda i ditt uttryck, en sömnig mun som småler utan ansträngning.

Skärpan i ögonen när de vant sig vid ljuset. Leendet när du vant dig vid utsikten. 

Det sövande ljudet av din andning blir ett rinnande vatten. En fors genom drömmar och tankar som till slut leder in i dig. In i kammaren där det bankar och slår, den finaste platsen i människokroppen.

Sovande färger vrider och vänder sig bakom ögonlocken. Snart vaknar dem. För tidigt men inte heller sent. En ny dag växer sakta fram bakom molnen som vi aldrig hinner se. Där ute kvittrar fåglarna...

God morgon!