Jag glömde skriva en sak här om dagen när jag berättade om fredagen den 13:e. Det är nog den detaljen som stör mig mest av allt som hände den dagen...

Jo, jag hade ju varit på stan och köpt en ny mus eftersom den som mina föräldrar hade tydligen gick och dog precis innan jag skulle använda den. När jag kom in i trapphuset så tänkte jag att det inte var värt att springa stressad uppför alla trapporna för att det då föreligger en viss risk om man går i mina skor. Jag övervägde situationen och kom fram till att spring i trappor med pågående hjärtinfarkt nog inte var något som jag skulle ägna mig åt just då.

Jag bestämde mig för att ta hissen och eftersom den inte var nerkörd till entréplan så tryckte jag på knappen. Det tar sin lilla tid innan hissen kommer ner men till slut så gjorde den det och jag öppnar dörren... för att se att dörren mitt emot också öppnas.

Till grejen hör det att den här hissen liksom är en länk mellan två hus. Man kan säga att husen är sammanbyggda med hjälp av hissen. Därför kan man gå rakt igenom hissen och den har således två dörrar.

Nåväl, dörren på andra sidan öppnas och jag ser efter några sekunder fronten på en rollator. I mitt förvirrade tillstånd så är jag på väg att skrika rakt ut att jag absolut inte har tid att vänta på någon gammal människa med rollator. Men min väluppfostrade hjärndel säger åt mig att nu lugnar du ner di, klart att den gamle ska åka med hissen.

När jag tänkt alla dessa saker så tittar ett litet, rynkigt ansikte fram bakom kanten på hissen. Hon plirar med ögonen och utbrister: Jasååååå,  du ska också åka med hissen?

Det är nu jag inser att jag borde ha tagit trapporna! Damen i fråga, som varit och handlat i affären har inte direkt bråttom. Hon är den söligaste av människor som jag någonsin stött på och allt jag kan tänka på är tiden som förflyter när jag står där och väntar på att hon ska komma in i hissen med sin fullpackade rollator. Varför i helvete tog jag inte trapporna???? Jag har inte tid att stå där och vara artig hur söt och rar tanten än är.

Det tar säkert flera minuter innan hon baxat sig in i hissen och den automatiska dörren stängts igen. Ska du åka uppåt, frågar damen?  I mitt huvud svarar jag: Nej för i helvete jag ska åka ner i helvetet och stanna där för evigt, men min mun svarar: Jajjemensan, visst ska jag åka uppåt, vart ska du av någonstans?

Jaaa, jaaaag ska av på tvåan, våning två alltså, säger damen när jag tryckt på trean först...

*suck*

Jahaja säger jag och trycker på tvåan och hoppas att hissjävlen är smart nog och stanna på tvåan före trean. Damen ler emot mig och försöker prata om trevliga saker men jag känner mig inte speciellt upplagd. När vi nästan är framme säger damen att hon tyvär måste besvära mig med att be mig stiga ut ur hissen så att hon kan komma förbi mig. Naturligtvis, tänker jag och ser på medan hon med snigelfart tar steg för steg ut ur hissen. Jag måste hålla upp dörren för det finns ingen annan anordning som sköter det. Hon tackar så hjärtligt och önskar mig en trevlig dag men jag svarar inte. Jag kastar mig tillbaka in i hissen och åker vidare när det slår mig att jag lika gärna kunde ha sprungit den sista trappen upp till lägenheten. Jag förbannar mig själv och min hjärna ytterligare än en gång innan jag tar ett djupt andetag och kliver in innanför dörren och upptäcker att färgen i skrivaren tagit slut...

Jag sitter här, några veckor innan examen med världens panik. Så här var det inte för nio år sedan när jag tog studenten, vill jag minnas!

Då, ledig tid, allt var klart och ämnena godkända. Jag hjälpte till med mössförsäljningen, vi festade på kvällarna och slappade i skolan på dagarna. När jag gick i gymnasiet så var man färdig med skolarbetet långt innan man liksom slutade.

Nu, ångest, inget är klart känns det som och paniken i bröstet växer sig starkare för varje dag. Jag är inte engagerad i något annat förutom mitt examensarbete och jag hade, tills idag, inte en aning om att vi skulle ha avslutningsmiddag den 26:e Maj, om tio dagar. TIO dagar! Jag ska vara färdig då! Jag ska släppa ifrån mig min lilla bebis som jag våndats så inför att föda fram och uppfostra. Jag ska låta den växa upp hos någon annan och hoppas på att fosterföräldern godkänner dess värderingar och åsikter.

Därefter ska jag ta hand om någon annans lilla bebis och utsätta den för otrevliga experiment. Jag ska grundligt syna dess lemmar och innehåll. Finns alla tår och fingrar? Är hjärnan fylld till bredden med pålitligt material och magsäken, vad innehåller den? Vilka brister kan jag hitta, födelsemärken, talsvårigheter, annat?

Sedan är det dags att göra reklam för sitt barn, i ett rum fyllt av människor. De ska titta på när jag ger min förlossningsberättelse och berättar om hur det var att gå igenom den här processen. De ska ta del av mitt barns innehåll och syna varje liten del av dess uppenbarelse. Sedan kanske de ställer obehagliga frågor och undrar varför den föddes med blåa ögon, brunt hår eller en tjock mage? Jag måste kunna svara på allt.

Jag är rädd! Jag är rädd att jag inte ska hinna färdigt. Jag är rädd att jag inte ska bli godkänd. Jag är rädd att jag ska schabbla bort mig på redovisningen och jag är rädd för att jag ska klicka fram fel grejer på powerpointpresentationen. Jag är rädd för att jag ska bli stående där svettig och tyst.

Det här är så annorlunda mot studenten. Nu har man fullt upp fram till sista dagen och man får inte ens åka på ett flak för att fira efteråt. Det tycker jag är lite surt! Något är man värd efter att ha karat av tre års högskolestudier tycker jag.

Jo, avslutningsmiddag ska vi ju ha och något galej ska jag ställa till med hemma i Eskilstuna helgen efter slutredovisningen men ändå, inget flak... Å ingen mössa som liksom signalerar mitt nya yrke.

Helst av allt så vill jag bara glömma gårdagen. Den var hemsk och vidrig på alla sätt och vis.

Det höll på att inte bli något fokusgruppsmöte för min del. Musen var trasig, färgen i skrivaren tog slut, jag höll av detta på att få en hjärtinfarkt och sedan var det mötet med den före detta chefen ovanpå det som vart både bra och dåligt. Ingen mat och inget att dricka på hela dagen, det gick i ett verkligen!

Fokusgruppen har jag inte ens orkat tänka igenom, gick det bra eller dålig? Inte en jävla aning men jag genomförde det i alla fall och jag tänker inte sätta mig och skriva om skiten förrän på måndag. Jag har tagit helg nu.

När jag skulle boka tågbiljett, ja, de ynka tider som fanns att välja på så var den tiden jag ville åka så klart borttagen! Jag blev tvungen att åka via Arboga istället för Strängnäs och det gick ju suveränt bra!

INTE!

Tåget gick sönder på något sätt och vi blev stillastående i ungefär 25 minuter för att sedan åka vidare typ från kungsör i snigelfart! Jag hade skitont i huvudet och jag var hungrig som en varg och jag hade inte ens en tia i plånkan så att jag kunde köpa något att dricka i automaten som för den delen säkert var trasig.

Förseningen gjorde att jag helt missade födelsedagsmiddagen i det Gusénska palatset. Behöver jag tillägga att mitt humör inte var det bästa? Det är det fortfarande inte! Jag är fortfarande irriterad och sur och trött och törstig.

Dessutom så hölls festen med vännerna igår kväll på en plats där pälsdjur uppehållit sig så jag kunde inte gå. Jag satt hemma själv framför tv:n och vid tolv så gav jag upp. Jag ville inte leva mer på fredagen den 13:e så jag gick och lade mig.

Nu tar jag helg och dricker kaffe och äter sill och potatis med mina föräldrar som snart kommer på besök. Adjö!

Jag glömmer till och med bort att äta om dagarna för att jag har så mycket annat att tänka på så nyss var jag iväg till affären och inhandlade lite måltidsersättningar och såntdär underbart gott skakispulver. Det är sånt som går fort och lätt när man måste tänka på annat.

Det är kaos på min arbetsplats men jag tror faktiskt att jag vet exakt vart jag har allting. Organiserat kaoskanske det är då i så fall. På golvet står kassen med alla enkäter och en hög med biblioteksböcker som jag säkert måste låna om vid det här laget...

Här ligger gamla eamensarbeten som jag skrivit ut så att jag kan komma fram till hur strukturen i min rapport ska se ut. Här ligger böcker, telefonnumer och postitlappar, mappar och anteckningar, pennor och en massa annat. Det är så här det ser ut när man studerar. Jojjomensan.

Jag pratade med min handledare i eftermiddags och jag känner mig något lugnare nu. Det enda som ställer till det för mig är att andra företag ogärna vill ge ut rutiner till mig (allmänheten i övrigt). Jag har ringt runt som en galn ing idag utan att få ett enda napp. Till slut så ringde jag kommunen och där fann jag en vänlig själ som skulle försöka hjälpa mig och vidarebefordra mitt mail. *suck* Jag lär ju inte få godkänt på mitt arbete om jag inte har någon form av omvärdsanalys eller jämförelse med andra rutiner på andra arbetsplatser så då känns det rätt så kört. Hur ska jag liksom motivera det på ett bra sätt? A nää men det va ingen som ville ge ut sånt. Det kommer de aldrig att gå på de där examinatorerna. ALLT måste kunna försvaras på ett bra sätt annars är man körd.

Apropå det så kanske jag skulle ta tag i materialet som jag måste ha med mig på fokusgruppsmötet på fredag, om nu chefen kommit ihåg och hitta folk till det vill säga... Skulle ju inte alls förvåna mig om hon "inte haft tid" med det eller nåt i den stilen. Jahapp, å vad gör Maddluren dådå?

Det absolut jobbigaste med det här, att skriva ett examensarbete, det är att mycket av det man ska göra ofta hänger på andra personer. Det  är så sällan de liksom har tid med en och de verkar inte förstå hur pass viktigt det är att möten och andra saker och ting går snabbt. Kan vi ta det om två veckor?, brukar det låta och nej, det kan vi inte för då måste jag liksom ungefär vara färdig...

Äsch, vafan. *suck*

Hej!

Jag har gått på högskolan i tre år nu och studerat det här. Det här som jag gör nu med examensarbetet. Det är inte alls något nytt, tvärt om så har jag researchat, skrivit, sammanställt fakta med mera minst hundra gånger förut.

Och ändå så känns det så här. Som om jag inte ska klara av det. Jag är i en svacka. En djup rackare som liksom inte vill släppa upp mig.

Jag vet helt enkelt inte vad jag håller på med samtidigt som det är det enda jag har i huvudet just nu.

• Jag ska förenkla rutiner på ett demensboende så att även dem utan förkunskap, exempelvis nya vikarier, kan ta del av och förstå rutinerna.
• Jag ska med hjälp av enkäter och en fokusgrupp bevisa min teori som är att rutinerna inte läses och förstås av alla i den utsträckning som de borde samt vad som borde göras för att rutinerna ska bli mer lättillgängliga.
• Enkäterna är besvarade och statistiken över dem måste dokumenteras, men hur?
  
• Jag ska göra en förbättrad rutin till på fredag så att fokusgruppen har något att diskutera (Hur har jag helt klart för mig, den ska vara skriven på lätt svenska och innehålla bilder).
  
• Jag måste komma fram till den slutliga forskningsfrågan( Exempelvis, Hur kan man göra demensboendets rutiner tillgängliga för personer utan förkunskap?).
  
• Jag måste motivera/bevisa ALLT som jag påstår utifrån litteratur.
• Jag måste hitta teorier som andra kommit fram till när det gäller mitt arbete, till exempel om hur rutiner borde skrivas och varför (Det är här skon klämmer för det finns nästan ingen litteratur om rutiner...).
• Jag måste skriva samman allt jag skrivit på lösa papper samt intervjufrågorna från chefen.
• Kort och gott så måste jag sammanställa allt material jag har just nu och se vad som fattas.
• Här kan läggas till allt som jag missat i listan ovan...

Är det så jävla svårt? Nej, det ska ju inte vara det men ändå så känns det helt omöjligt att jag alldeles själv ska lyckas med det här. Man sitter här så ensam i sina tankar och har ingen nära att diskutera med. Alla har ju fullt upp med sina egna arbeten.

Jag önskar att allt vore färdigt. Slut och klart. Jag orkar inte med det här. Det gnager sönder en inifrån. Hur kunde något som man såg fram emot och tyckte skulle bli så himla roligt bli så jäkla deprimerande, till synes svårt och tyngande? Jag kan ju det här nu! Vafan, det är bara att sätta igång och bita i det sura äpplet. Det blir inte ett dugg bättre av att gnälla och hata allt.

Nu ska jag ut och pollenjogga en liten sväng för att samla fokus och snor och när jag kommer tillbaka så ska jag sitta som fastklistrad i mitt rum och inte göra något annat än att plugga! För jag kan, det vet jag ju!!!! Jag har ju klarat av precis allt annat de här tre åren så varför skulle jag inte klara av det här? Det är ju rent befängda tankar, klart jag klarar det!

(Jag vill dö, en liten stund...)

Jag är tveksam på om det finns så många andra ting som är vackrare än havet? Det spelar ingen roll om det är dåligt väder eller solsken. Det brusar och bolmar, stökar runt och bestämmer hur vi än bär oss åt och jag tycker det är fint. Att blicka ut över den enorma massan av blått eller grått och inse att det aldrig tar slut ger någon form av liten tröst för oss små människor. I alla fall för mig. Ibland känns det som om små saker är de viktigaste i världen, skaffa jobb, ha det gott ställt och sådant. Men när man står där framför vågorna så känns allt annat oviktigt. Jag skulle kunna stå där bara helt precis som jag är och bara stirra. Tänka och le.

När vinden tar ett fast men vänligt tag om håret och föser det framför ögonen så att man knappt ser så är det lika bra att bara blunda. Känna doften av salt och varm hud. Känna hårtestarna kittla en under hakan och på näsan. Känna vattenstänken från de brusande vågorna som sedan torkar och blir till salt...

Jag hade kunnat stanna längre och blicka ut över allt det våta. Allt det farliga.

I sömnen hittar jag hem till dörren 2034. Där husen färgades rosa huserade vi våra tillhörigheter och myste på uteplatsen efter mörkrets inbrott.

Längst ner, där handdukarna hänger bodde vi. Mysigt trots att det på andra sidan fanns en glasåtervinningsstation...

Den här lille rackarn busade och skrämde livet ur hundar. Men mot mig var den snäll.

På Mallorca kan man slappna av. Drömma sig bort och tänka på annat i den gassande solen.

Så här vackert såg det ut längs strandpromenaden. Vi slog oss ner på bänkar ibland. Begrundade, tittade och njöt. Det är svårt att förstå att det kan finnas platser som är så vackra.

Mitt i veckan fick Palma besök av oss. Varmt och skönt och lika vackert som i Cala Bona.

Den ståtliga katedralen med sina oerhörda glasfönster. Tyvär fick man inte fotografera dem inifrån men nu så här i efterhand så är jag säker på att fotot inte hade gjort dem rättvisa. De måste ses på plats.

I Palma åt vi den godaste maten jag någonsin smakat. Tapas. Det var så gott att jag sket i att fotografera den.

Här blir man inte gladare av att bo...

Sand. Sand i skon. Sand mellan tårna.

Tack klumpen för att du bjöd mig på en oförhlömlig resa!

Kackerlackan på den vita gardinen vinkade oss adjö när vi tog de blå resväskorna och kilade iväg till bagageinlämningen. Ingen sol, bara fukt och flera nyanser av grått. Bergen, de som vi tidigare skådat i all sin prakt doldes nu nästan helt. Inget var grönt men allt var ändå så vackert.

Den blandade doften av salt och klor skulle snart vara ett minne blott. Pooljuden, alla barnaskratten och det böljande vackra spanska språket likaså. Doften av nylagad mat och håret som inte hunnit torka än har bosatt sig i näsan. Där bor också lukten av varm storstad, tapas och sol. Kaffe.

Väskorna lämnades i lastbilen och jag tog hans hand. Tänk att livet kan vara så här. Vackert och fullkomligt avkopplande. Tänk att jag befinner mig mitt i mitt fina liv och inte känner någon längtan efter något alls. Bara en vag ångest över vetskapen att allt någon gång ska ta slut bankar inombords. Men jag skjuter undan det och fokuserar. Fokuserar på de små stunderna som betyder allra mest. Sådana ögonblick som man aldrig kommer att glömma, inte ens i döden.

Solen som smeker hans ansikte och tvingar ögonen att knipa ihop till små smala streck. En tung andning från någon som är alldeles stilla och lugn. Det nöjda smackandet efter en god måltid och leendena vi ger varandra. Värmen jag känner kommer inte bara från solen utan från någon annan. Händerna som flätas samman när vi går bredvid varandra på smala trottoarer i ett främmande men välkomnande land. Den tid vi spenderat bara med varandra utan inslag av den moderna tekniken som annars upptar en stor del av vardagen.

Väskorna åker iväg och vi äter den sista frukosten. Pannkakor. Jag är lycklig och det ska bli skönt att få komma hem. Jag längtar efter mitt te, min säng och alla som jag vet att jag har där hemma. Men jag har inte saknat allt, det har varit skönt att vara borta. Kanske säger det en del om vem jag bor med. Vem jag valt att leva med. När jag befinner mig på samma plats som honom så är jag lugn, allt är bra och jag längtar ingen annan stans. Bara jag befinner mig på samma plats som honom så vet jag att inget kan gå fel. Den där totala tryggheten har jag aldrig tidigare känt. Inte så tydligt. När man var yngre och reste bort så kunde man känna sig obekväm, fel och out of place. Man kunde känna en längtan hem till sin familj, vännerna eller något annat. Men nu, jag längtade ingenstans, jag var hemma fastän jag var borta och han är min familj nu.

På bussen till flygplatsen. Snart ska vi befinna oss i Sverige igen. Skönt. Hemma är alltid hemma. Håller honom hårt och är tacksam för allt vi har och har fått. Släpper taget och läser ut den spännande boken.

Att lyfta och landa när det pirrar i magen är nog det roligaste. Spännande för att man inte vet vad som ska hända och otäckt för att man inte kan påverka situationen om något skulle gå illa och roligt för att man vet att man är på väg någonstans. Hem eller bort, båda är ju lika bra just där i starten eller landningen. Ringer hem när vi landat så att alla vet att vi är på svensk mark igen och det känns skönt att prata med mamma och pappa. Låta dem veta att vi haft det bra och att vi kommit hem välbehållna. Man vet ju aldrig nu för tiden...

Jo, jag är hemma nu. Solbränd och med ett oerhört fint minne i bagaget. Det har varit underbart och fantastiskt på samma gång. Vi har tagit hand om varandra och haft det bra. Ätit god (och mindre god) mat, druckit vin om kvällarna och tittat ut över ett hav som aldrig tystnar.

Det här behövdes. Jag har inte kännt mig så avkopplad på flera år. Mina restuppgifter är godkända och nu kan jag fokusera helt på examensarbetet. Och så tänker jag drömma om honom och hur vi vandrade hand i hand på de smala trottoarerna i det varma landet där havsbrisen smekte oss i nacken...