Jo men jag har väl varit den husmoder som jag så gärna vill vara och bakat 42 minipajer. Det tog sin lilla tid men nu är de färdiga.

Dessa små raringar innehåller rödlök, tomat, fetaost och oliver.

Här ser vi brie och salamipajer. 

Det är ju lätt som en plätt att göra dessa små godsaker och väldigt smidigt att ha i frysen. Bra till picknicken eller buffébordet.

Jahapp, det får väl betraktas som dagens husmorstips då. God natt!

Ni vet hur man käner sig när man står framför spegeln ibland? Personen som visar sig där kan ju omöjligt vara den som står och tittar på. Det är ju helt omöjligt.

Inte fan är min mage så där stor, inte hänger den väl så där mycket över troskanten? Måste nog köpa större trosor, sådana där som sträcker sig ända upp till under armarna. Å gäddhänget? När uppstod det och hur? Jag som är så stark... Låren också, ska det inte vara ett mellanrum mellan dem? Mina är ju ihopklistrade, som vore de ett. Brösten, de enorma som ännu inte använts till det de är ägnade åt. De börjar dra sig neråt knäna nu. Undrar hur lång tid det tar innan de är där?

Ja, ni vet hur tankarna går...

Här om veckan så kikade jag in på en blogg som jag fann väldigt intressant. Nu tänkte jag dela med mig av den så att alla kan känna sig lite mer nöjda med sin kroppsform så som den är eller så som den blivit. Det var en fröjd att inse att de flesta är långt ifrån det som man anser är perfekt. Det vill säga platta magar och smala lår, armar utan gäddhäng och så vidare. Vikten är bara en siffra och det blir man medveten om när man tittar på dessa vackra kroppar. För det är faktiskt så att alla är vackra på sitt eget sätt. Läser man kommentarerna så är det många som skriver att de väger lika mycket och ser likadana ut men att de hatar sin egna kroppsbild men tycker att personen på bilden är vacker.

Är det inte konstigt hur vi fungerar?

Egentligen borde vi alla lägga upp ett par kroppsbilder  HÄR så att vi fattar att vi är ganska normala precis som vi ser ut.

Kika in där och få en feelgoodkänsla du också!

Nä men okej jag har glömt bort hur det är. Jag har totalt glömt bort hur det känns att drabbas (för det är det man gör) av mens.

Den där vidriga månatliga blödningen som gör att man vill dö. Det gör så ont att man vill kräkas. Mina p-piller brukar vanligtvis skona mig från detta helvete vilket jag är mycket tacksam för eftersom det gör så jävla ont. Men någon gång om året så kommer det så att säga på besök.

Hela dagen har jag legat i sängen framför tv:n och irriterat mig på att jag är kvinna. Jag har mått illa hela dagen och magen är som en stor ballong. Runt magen och ryggen har någon spänt ett skärp, ett skärp av smärta. Man ligger inte bekvämt på något sätt och ibland sticker det till som knivar i den nedre magtrakten. Det är vidrigt och just nu känner jag att jag aldrig vill föda barn... Jag vet att det är en kortsiktig smärta men förfaan ska man må så här?

Allting kommer tillbaka till mig. Tiden när man var mycket, mycket yngre än vad jag är idag och ännu inte börjat med de himmelska små vita tabletterna. Det var precis så här man mådde då. Det är som att åka tillbaka till 14-års åldern. Tiden när det svartnade för ögonen av smärta och gråten låg precis innanför ögonlocket och bara väntade på att få komma loss.

Fy faan! Jag vill dö!

Det smattrar av regnet mot fönstret och om en vecka är det midsommar.Kaffet glömde jag brygga och nu är det alldeles för sent.Finns det blommor till en midsommarkrans?

Magen värker. Är det söndag idag? Det känns som det... Mer regn.

Det plingar och plongar i mobilerna, överallt. Här och där. Kan man aldrig få vara i fred? Måste man kunna nås överallt och hela tiden och varför skickar olika banker ut brev om att jag så himla väldigt gärna får låna pengar av dem? Jag vill inte låna pengar. Låt bli mig!

Där ligger räkningarna också. *suck* De tar aldrig, aldrig, aldrig, aldrig slut. Men pengarna då... Vart tar de vägen?

Hej arbetslösheten och A-kassan! Jag förstår att ni välkomnar mig med öppna armar och låter mig plågas och våndas. Jag ska kämpa, emot er, allt och alla som inte tror att jag kan.

Jag kan.

Och jag vill.

Jag ska också.

Känns det lite bättre nu, du klagande, vidriga människa? Känner du hur fotsulorna landar i de präktiga skorna som kniper lite om lilltån? Nå? Gör du det?

Trodde väl inte det...

Det är för svårt och för jobbigt. Läskigt samtidigt. Och glatt, för framtiden är vår, som studenterna säger. Jag måste ju tro på dem nu. För vad ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är såhär?

Hela lägenheten är fylld av blommor och leendet går från öra till öra. Jag har haft en himla fin helg fylld av mat, vänskap, kärlek och lycka.

Jag har det så bra i livet och ibland undrar jag hur det kunde bli så.

Runt halsen hänger den silvriga lilla bollen som jag fick i examenspresent av mamma och pappa. Runt handleden ett armband och i öronen ett par vackra örhängen från svärföräldrarna. Hela jag glänser och lyser i solskenet. Jag har fått så mycket fint. Inte bara fysiska saker utan även ord och blickar. Sånt som nästan betyder mer.

I torsdags hade jag min slutredovisning. Muntligt. Det gick jättebra trots att jag var väldigt nervös. Jag insåg, efter opponeringen, att jag nog aldrig varit så stolt över något som jag åstadkommit. Jag har klarat av något som jag själv gav mig in på utan att veta vart jag skulle landa.

Jag har landat nu. Jag har landat i att jag nu mera äger kunskaper som kan ge mig ett jobb. Kunskaper som gör att jag kan söka tjänster som jag tidigare aldrig hade haft en chans att få. Jag är med bland alla de andra nu. De som har utbildningar och stora kunskaper inom vissa områden. Jag kan också vara med och slåss nu! Visa framfötterna.

Framtiden som ligger framför fötterna stirrar på mig ibland. Just nu måste jag se på den som en slags frihhet. Något som gör att jag kan göra vad jag vill. Det finns inga mallar och inga måsten egentligen. Allt ordnar sig. Det kommer att lösa sig på bästa sätt och en dag , en vacker dag, så kommer jag att få arbeta med det jag är ämnad att arbeta med. Och min utbildning kommer inte att ha varit förgäves!

Såhär ser en trött, svettig och extremt glad nyutexaminerad student ut!

Idag bokade jag och Korvbullen ett hotellrum nere i Halmstad. Den 3e augusti åker vi ner med mamma och pappa. Det känns oerhört bra för jag saknar syrran så mycket! Vi ses inte mer än ett par gånger om året nu för tiden...

Men det blir väl så här när man blir vuxen?? Jag träffar inte mina vänner så ofta heller. Alltid är det något annat som kommer emellan. Jag saknar dem också. Jättemycket och hela tiden. Men jag vet att vi alla har det ganska så bra även fast vi är på olika håll.

Jag har kikat tillbaka lite i bloggen och insett att mina dikter och skönlitterära inlägg helt har försvunnit. Jag tänker att jag har blivit skolad, upplärd och kanske till och med förstörd. Jag har tappat lite av mitt kreativa tänkande. Jag vill ha tillbaka det! Jag saknar att skriva långa fria texter om ingenting alls eller något jätteviktigt. Jag saknar att samtala fram en historia med och om någon som inte existerar. Det är frihet.

Jag var på kalas idag, där tittade jag i en bok om konst och insåg att jag nog behöver måla lite också. De här tre åren har styrt mig på ett sätt, jag har lärt mig oerhört mycket men också tappat en hel del av det som kallas glöd. Det som fick mig att söka mig vidare och framåt. Jag känner ett behov av frihet nu. Frihet att kunna skriva vad jag vill utan att någon behöver bry sig om rätt och fel. Att måla hör också dit, till friheten. Kanske ska jag på riktigt sätta igång med det nu i sommar när jag förhoppningsvis har tid.

Du underbara sommar. Jag ska försöka att inte ha någon som helst ångest över eventuell arbetslöshet. För jag vill inte tänka mera, bara vara.