Idag jobbade jag sista dagen på schemat, personen som jag arbetat för kommer tillbaka en månad och sedan går jag på igen fram till vecka 30 när jag har semester. Jag har bara några dagars jobb inbokat nu i juni och det känns faktiskt skönt.

Det blir en lugn och skön sommar för min del. Det jänns som att jag behöver det efter allt som varit. Visserligen kommer mitt konto vara näst intill tomt men det skiter jag i. Tid med familj och vänner betyder mer för mig just nu.

Jag ser fram emot den här sommaren. Sol, bad, kärlek, nystart. Nu ska jag andas ut och så börjar vi om från början...

Det är inte så värst upplyftande att kika in här på bloggen längre va? Jag förstår det men det här är något som jag känner att jag vill skriva om. Och inte bara därför, jag måste bearbeta allt och det gör jag bäst genom att skriva. Det har jag alltid gjort och ni som följt mig länge vet redan det.

Det är lite som det här med cellförändringarna. Det var fruktansvärt att gå igenom. Det här är också fruktansvärt men på ett helt annat sätt och dubbelt så mycket. Men jag skriver gärna om det för alltid kanske det ger något till någon annan. Kanske att mina upplevelser kan stärka någon, rädda någon eller hjälpa någon. Jag vet inte men det känns viktigt att allt sånt här jobbigt inte göms undan. Det är så otroligt många som drabbas, både av cellförändringar och missfall. Ändå är det så sällan man hör någon prata om det.

Jag har märkt att ju mer jag pratar om mina egna jobbiga erfarenheter desto fler vågar komma ut ur sina skal och berätta om sina. Det i sin tur skapar nya band och ökar förståelsen mellan människor. Mellan mig och dig. Mellan det vi gått eller går igenom just nu.

Jag har en helt annan uppfattning om det här med graviditet nu. Det kanske beror på den jag är och/eller mina upplevelser. Jag vet faktiskt inte men nu känns det helt absurdt att hålla nästa graviditet hemlig. Varför i allsin dar gör vi det? Jag vet ju nu att illa, det kan det gå precis när som helst. Till exempel i vecka 13 när man precis talat om den glada nyheten för släkt och vänner. Då har man dessutom lidit i det tysta i tre månader. Illamående, smärtor, otrolig trötthet, ömma bröst, ingen aptit osv. Detta samtidigt som man försökt vara "som vanligt" inför alla, på jobbet, bland vänner... Vet ni vilken enorm ansträngning det är? Vet ni hur mycket energi det kräver och hur jävla svårt det är? Människor undrar vad det är för fel på en och man kan (får?) inget säga. Jag fick till exempel frågan om jag inte hade en depression eftersom jag var så otroligt trött. Vad skulle jag svara på det när jag bara var i vecka 8-9? Jag skyllde på begynnande pollenallergi...

Nej jag kan inte för mitt liv förstå varför vi kvinnor ska lida av alla gravidkrämpor och all oro i det tysta. Vad spelar det för roll om man berättar samma dag som man plussar? Då är alla förstående och händer det något så är alla med på noterna om man är hemma ett par dagar från jobbet eller inte vill lyfta tungt osv.

När jag blir gravid igen så kan jag sätta tusen spänn på att jag kommer att vara helt öppen med det. Jag kommer troligtvis att vara fruktansvärt nervös, livrädd och kanske till och med ledsen då. Varför ska jag vara ensam i det? Jag har svårt att tänka mig att jag kommer att kunna glädjas den dagen jag kissar ett plus på stickan igen. Jag kommer kräva bevis och tidigt ultraljud men det betyder ju egentligen ingenting. Det kan ändå gå hur som helst, i nio månaders tid. Jag behöver stöd under den tiden och det kan jag inte få om jag är tyst.

I dag känns det som om det är förbjudet att berätta något innan vecka tolv, då den så kallade "osäkra" perioden passerat. Varför har det blivit så? Är det bara jag som funderar på det här? Hur gjorde ni och varför? Kände/ känner ni någon press på att vänta med nyheten?

Det känns så dumt och ologiskt alltihopa.

Jag önskar att jag kunde tänka på något annat men det här är med mig hela tiden. Hela upplevelsen från starten med kissandet på stickorna, glädjen, förväntan, alla bilderna som poppade upp i huvudet, till slutet i gynstolen med doktorn som talar om det jag redan ser själv på skärmen.

Ingenting.

Känner mig fortfarande lurad. Dum. Hur kunde jag tro att det fanns något där. Varför lyssnade jag inte starkare på mitt tvivel?

Minns en dag när jag var ledig och låg kvar i sängen på morgonen. J hade åkt till jobbet och jag tog mod till mig, lade händerna mot den plats där du skulle ha funnits och frågade högt -Är du där inne? Jag fick naturligtvis inget svar men jag tyckte om den där lilla kontakten som jag precis haft med dig. Eller ja, den jag trodde att jag haft. Tänkte att det skulle bli mysigt att ha dig med mig vart jag än var.

Nu blev det ju inte så. Och jag känner mig bortgjord. Som om du vore den skickligaste målskytten och fintat bort mig totalt. Jag får aldrig veta hur du skulle ha sett ut, vem du blev mest lik eller om det där namnet faktiskt hade passat dig.

Idag har jag inte gråtit. Det är nog första gången på två veckor som ögonen lyckats hålla tårarna bakom ögonlocken och inte låtit dem rulla ner för kinderna. Det kan hända att jag blir lite tårögd ibland, oftast när jag tittar på min man... Tänk att man kan känna så starkt för någon. Jag skulle inte kunna leva utan honom. Inte en enda dag.

Kanske är det så att kärleken övervinner allt? Det jag vet är i alla fall att den tycks växa ju fler saker man går igenom tillsammans. Att något som smärtar så otroligt verkar som ett klister och för oss närmare varandra. Att alla de tårar jag fällt mot din trygga kropp blir en gåva. Något som du fått ta emot och försökt fixa med varma händer och tröstande ord. Vi ger och vi tar av varandra, precis så som det ska vara...

Det är underligt hur den fungerar, kärleken.